Att må dåligt och ”inte” prata om det

Må dåligt, tänker jag. Kanske det vanligaste hos unga människor i vår tid och – när det är på allvar – det mest skamfyllda. För alla. I dag är det Världsdagen för psykisk hälsa och det har snurrart mycket kring vikten av att våga prata om psykisk ohälsa på sistone:

Föreningen Minds rapport nyligen om hur killarnas killideal får dem att hålla sina känslor inombords och förmodligen är anledningen till att självmord är mer än dubbelt så vanligt bland män. Radio Totalnormal som sänder program för att öka öppenheten om psykisk ohälsa. Sara Stridsbergs nya bok Beckomberga. Och så Charlie. Charlie Eriksson som förra hösten låg på psykakuten i Kalmar och hade tagit för många tabletter. Föräldrarna fick veta att ”läget är mycket allvarligt”. Ingen trodde att han skulle klara det.
Livet, alltså. Charlies 22-åriga liv. I söndags satt han i TV 4:s morgonsoffa och pratade om att prata. Om just att må dåligt.

Utan att någonsin ha varit inlagd har det fått mig att tänka på hur beckomberga-ode-till-min-familjjag själv hade det i den åldern. Hur våra vägar ur att må dåligt har sina likheter och hur det möts just nu. Eller egentligen möttes för länge sedan. Via Beckomberga.

Vet inte hur jag hittade honom – en facebooksida som hade oerhört många gillare, som hette aldrigensam och där en ung kille med mörkblå kavaj, öppen rosarandig skjorta och backslick tittar mig rakt in i ögonen. Välordnat leende. Fy fan vad Charlie Eriksson hade mått dåligt när han kom som student till Kalmar. Och jäklar vad han hade lyckats hålla fasaden mot kompisarna.

Det är precis detta som Charlies projekt aldrigensam.com handlar om. Han säger: under tiden du väntar på vård ska du veta att du är aldrig ensam. Att nu räcker det med unga människor som mår så dåligt utan att visa det att de till och med försöker ta sina liv. Det finns för många där ute som liksom automatiskt bär det inom sig. Gör inte det! menar Charlie. Prata. Dela med dig. Gråt mot nåns axel, sök hjälp, ta stöd, känn dig som en av tusentals, ja miljontals människor på den här jorden. Att ha perioder då man mår dåligt delar du med massor andra.

I ren panik tar jag första näven och sväljer ner med flädersaft.

Charlie portionerar själv ut sin historia om panikångest, tabletter och desperata försök att komma till psyket genom olika statusuppdateringar på facebooksidan aldrigensam. Han har också skrivit vad han kallar en introduktion till psykisk ohälsa i en bok – ”DU ÄR ”INTE” SJUK” – som börjar med den 28 september förra året: ”Ångesten är nu som starkast och går inte att beskriva med ord. Jag häller ut tabletterna på bordet, de är vita och rosa … En hög som jag vet kan leda mig till den hjälp jag behöver. Av någon anledning tar jag ett kort på högen och skickar till två vänner. I ren panik tar jag första näven och sväljer ner med flädersaft. Jag hostar och känner obehag i hela kroppen, fortsätter att trycka i mig tabletter i hopp om att ångesten ska släppa. Men allt är fortfarande lika illa.” 

Charlie fångades upp av ett par poliser som tog honom till akuten. I bland annat TV4s morgonsoffa i söndags berättar han om året som gått – för att andra som mår dåligt också ska våga prata om psykisk ohälsa. Tittarnas frågor vällde in till redaktionen.

Min egen må dåligt-period började också när jag var 22 år gammal. Första gången var på tjejmiddag. Efterrätten var en paj eller kaka och jag tog om. Men sen tog jag en bit till. Så ytterligare en och … Just då tappade jag befälet över mitt ätande.

Beteendet återkom. Emellanåt fastade jag. Började öka i vikt.  Fem kilo på en vecka var nog rekordet, liksom fem kilo ned. Jag led av att tappa kontrollen, av viktökningen, av äcklet. I en veckotidning läste jag hur en tjej hade tvingat fram kräkningar – för att slippa gå upp och för att dämpa ångesten.

Två år senare vägde jag ändå nästan 20 kg mer och hade periodvis orgier i sött och fett, godis eller hastigt ihopkokade röror. Värst var det en augustimorgon när jag inte kom iväg till jobbet på SvD:s nyhetsredaktion utan stod hemma vid köksbänken och proppade i mig svinäckligt söta kolhydratbomber. Sen kräktes jag, som vanligt. Vid elvatiden gick jag in bakvägen till mitt arbetsrum på jobbet i Marieberg och ringde efter min chef.

Så man kan säga att du är alkoholist på mat?

”Så man kan säga att du är alkoholist på mat?” minns jag att han svarade när han lyssnat noga och försökt förstå.

Jag bad att få den tid jag behövde för att gå till min terapeut. Jag sa också att jag ville skriva artiklar om något som kallades bulimia neurosa, för det hade ingen hört talas om 1982. Chefen för Idagsidan, författaren Marianne Fredriksson, tyckte jag skulle intervjua mig själv. Annika hette jag i artikeln. Dagen efter att den var publicerad ringde jag mina föräldrar. Berättade att … ja, så här mår jag. Egentligen. Bakom alla kilona ni har sett att jag lagt på mig.

Artikelserien om bulimi fick mängder med läsare att skriva brev till mig. En av dem föreslog att jag skulle samla alla till ett möte. Madeleine Mesterton startade på det mötet patientföreningen Anorexi/Bulimi kontakt, numera Frisk & Fri, som blev landstingsfinansierad och en av de viktigaste stödföreningarna för människor med ätstörningar och deras anhöriga.

Flera år tidigare: Mamma ville ha ett förtroligt samtal med mig. Hon berättade att den ärftliga psykiska sjukdom som jag hade hört drabbat flera andra i familjen Lagercrantz, den fanns också hos oss. Pappa. Under 17 år hade han haft återkommande depressioner innan han gick till en psykiater. Ingen skulle få veta. Inte vi barn. Ingen av mammas och pappas vänner. Inte min farmor, som hade haft nog av farfars kast mellan det djupaste svarta och det destruktivt upprymda.

Tillbaka till 1980. Jag minns var jag satt när pappa ringde. Det var innan jag hade berättat för någon om min hetsätning. Men kanske hade han börjat oroa sig för hur jag mådde, egentligen? Jag hade dragit den stora, grå telefon med nummerskiva och skarvsladd till trappan och satt med den stora luren mot örat för att pappa ville prata med mig. Egentligen minns jag bara orden och hans röst som gjorde att jag verkligen lyssnade: ”Det finns hjälp.” Eller sa han ”sök hjälp, det finns”?

Tack tack tack, pappa. Du fick mig att vakna till. Jag vågade beställa tid hos en psykiater på öppenvårdsmottagningen: ”Du kan väl äta morötter istället?” ”Är du släkt med de kända Lagercrantzarna?” Om ni möter psykiatrer som inte hör vad ni säger – byt! Lyssna på er själva, inte på dem, hur mycket expert det än lyser om deras vita rockar och deras titlar på namnskylten.

På Danderyds psyk kunde de lyssna. Jag fick namnet på en privatpraktiserande psykolog, ”vi känner till en som kan mycket om ätstörningar”.

Det var där hjälpen började. Tack tack tack Eva Svedberg. Ja, ganska snart skulle jag förstås gå igenom den där högmodiga perioden då jag efter fyra månader tyckte jag var botad och lämnade terapin. Jag återkom ett och ett halvt år senare, tio kilo större, och efter det där samtalet med chefen. När jag ringde terapeuten den gången hade jag en bild för mitt inre som jag aldrig glömmer. Jag befann mig på det stampade jordgolvet i matkällaren under lilla verandan på sommarhuset i Fjällbacka – det farfar köpte några år innan han dog. En enkel liten trappa förbinder källaren med hallgolvet. I min inre bild stod jag nedanför en lång, ranglig trästege och hade en enda känsla och tanke: Nu kan det bara gå uppåt.

Så blev det. Det tog flera års samtalsterapi, men jag hade aldrig ett endaste återfall. För jag pekade på artikeln och sa: ”Annika, det är jag.” Berättade för mamma och pappa, för vänner. För chefen. Bakom alla kilona ni såg. Bakom den ibland inåtvända, avstängda, blicken. Bakom all strävan att synas och höras genom mina artiklar. Där fanns jag. Jag ville inte gömma mig längre. Och ja, det gick bara uppåt. Det började den dagen då jag var öppen om hur jag egentligen mådde.

Farfar var allvarligt mano-depressiv, som det hette under min uppväxt, bipolär säger man numera. När jag förstod att också pappa hade sjukdomen gick jag i det tysta till uppslagsböckerna. ”Ärftligt”. Jo, det sas ju det. ”Två av tre som drabbas är kvinmitt-galna-livnor.” Skräck. Farfar hade ju varit så manisk att han blivit inlagd på Beckomberga – och också dog där när jag var ett par år gammal. Jag hade bara skräckbilden av psykisk sjukdom, i dag har min släkting Arvid Lagercrantz öppet berättat om samma diagnos och hur han har levt ett framgångsrikt liv. Han har skrivit böcker, varit radioreporter och vice vd på Sveriges Television. Genom ”Mitt galna liv” vill han förändra bilden av att leva med allvarlig psykisk ohälsa.

Först i somras när jag frågade mamma litet mer om farfars sjukdom förstod jag att han hade legat på Beckomberga i tio månader innan han dog. Tio månader 1958. Vem hälsade på, när både mina föräldrar och min faster bodde 40-50 mil bort, med dåliga vägar och långsamma bilar? Gick farmor dit i all hemlighet? Fick man göra besök? Kom han hem på permission?

Vi har aldrig pratat om detta hemma.

Vad mamma däremot har kunnat säga, är hur hon försökte få pappa att söka hjälp. Det tog 17 år. Han svarade så bra på medicineringen att han sedan var i stort sett utan besvär resten av livet. Det blev 36 år till. Var det rätt att hålla oss barn utanför? Jag har inga minnen av att pappa var deprimerad. Han var glad och skämtsam. Vi älskade hans humor och skrattade ofta tillsammans. Kanske hade jag gjort likadant som min mamma och hållit mina barn ovetandes om de vuxnas bekymmer – tills vi var äldre och behövde få veta. Men de vuxna sinsemellan, eller ungdomar gentemot sina föräldrar, eller ungdomar sinsemellan – det är det som Charlies projekt aldrigensam.com handlar om: Öppenheten. I vårt samhälle, mellan varandra. Att sprida mer kunskap om psykisk ohälsa, bidra till ökad acceptans och mindre skräck.

Vad än min pappa hade lärt sig, den smärtsamma, långa vägen via farfars Beckomberga och sina många år med hemlighetsmakeri och ensamhet, så såg han till att ringa mig en höstdag när jag var 24 år och försäkra sig om att jag lyssnade på honom. Han hade sådan övertygelse, omsorg och varm föräldramakt i rösten:

”Sök hjälp, det finns.” Eller om han sa ”Det finns hjälp!”

Så Charlie – även om du själv säger att du bara ”försöker göra det lättare för människor att förstå ett komplext ämne” som du svarat mig på din facebooksida, gör du ett superviktigt arbete. Värd nomineringarna – till Svenska hjältar, Årets VD, Årets unga företagare. För varje enskild individ som hör dig och därför vågar be om en utsträckt hand kan öppenheten innebära skillnad på liv och död. Eller om att slippa depressioner i 17 år.

För hjälp finns, säger Charlie. Och i väntan på vård, ska vi hjälpa varandra att känna att du är aldrig ensam.

 

PS. Västerbottens län har bäst psykisk hälsa i Sverige, enligt en rapport som Föreningen Mind har publicerat i dag på Världsdagen för psykisk hälsa (10 oktober varje år). Det index som föreningen har tagit fram bygger på en kombination av länets självmordstal och befolkningens självskattade hälsa. Näst bäst psykiskt mår Hallands och Jönköpings län. Sämst mår man i Västmanlands respektive  Gotlands län. Arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet har mycket starka samband med psykisk ohälsa.

Mind ligger också bakom den aktuella rapporten Män & självmord – vad betyder mansnormer?

9 reaktion på “Att må dåligt och ”inte” prata om det”

  1. Hej Agnetha!

    Spännande läsning. Kom att tänka på medberoende och djävulsdansen på SVT.

    Det du beskriver är viktigt ur ett individperspektiv när man mår illa. Jag själv hamnade där mitt i livet när syret tog slut i eldsjälens glaskupa. Mycket av det du skriver om passar även i på människor som drivs av ett ”kall”. Konsekvenserna efteråt är i mycket det som Charlie och andra berättar.

    Men vad jag noterat efter programserien på SVT, om medberoende, är att det inte bara är i drogrelaterade relationer. Jag hade en partner i ett av mina företag som hamnade med psykisk ohälsa i den familj han då levde i. Vare sig jag ville eller inte drogs jag in i de problem det innebar. Helt plötsligen var det mina problem lika mycket som deras.

    Viktigt att man pratar om dessa frågor. Vet att man inte blev trodd när man hade gått in i väggen. Man såg ju fullt normal ut på utsidan. Förhoppningsvis har man bättre kunskaper idag än på 1990-talet.
    Roger

    1. Hej Roger,
      ja – det har ju varit några inlägg i diskussionen om medberoende som berört att det också kan uppstå i relationer till psykiskt sjuka eller då det råder stark obalans mellan två som står nära varandra. Vilket man ju kan göra också på jobbet! Ja, det är viktigt att prata om det – så att man kan få hjälp att reda ut sin roll. Ofta blir situationerna så förvirrade när man dras in i andras problem och tycker att det är värre för dem än för mig … och förstår inte hur man ska sätta gränser. Man ”förstår ihjäl sig själv” som jag tänkte en gång i en liknande relation.
      Ha det gott!
      Agneta

  2. Hej Agneta,
    Tack för att du så klart tydliggör det som är svårt att prata om. Jag arbetar på Mullingstorp Kursgård, där vi handhåller djupgående självkännedomsprocesser. Vi har precis avslutad en fantastisk Möt Dig Själv Steg 1 kurs. Mycket av kursen handlar om att skapa uttryck, medkänsla och acceptans för det man känner och det man har varit med om. Att få upprättelse för barnet och ungdomen man en gång var och som lever kvar i en. Min erfarenhet är att just det att deltagarna blir sedda och respekterade i sin sanning skapar en väldig bra grogrund för medkänsla och acceptans till sig själv. Det i sin tur ger människan förståelse till sin historia och läker sår. Dessutom är man tryggare och öppnare i sitt möte med omvärlden och kan både vara tydligare med sina gränser och behov samtidigt som man ser med mindre dömmande ögon på sina medmänniskor. Att öppna upp för både mörkret och ljuset ger våra liv en större dimension. Tack för allt du delar med dig av.

  3. Hej!

    Har läst denna sida med intresse. Själv led jag i många år av ätstörningar. Jag kan inte säga att psykoterapi hjälpte. Enligt min uppfattning (som bygger nästan helt på min egen erfarenhet) så är det upplevelsen av att exploateras sexuellt som orsakar ätstörningar. Omvänt är det bara bra sex som kan få sådana att försvinna. Man talar aldrig om sånt. Och jag kan givetvis inte hävda att ätstörningar nödvändigtvis orsakas av dåligt sex. Men så var det i mitt fall och även i ett annat fall som jag känner till. Där hade det rört sig om våldtäkt. I mitt fall var det dock illa nog . . . regelbunden sexuell exploatering i 2½ år.

    Vet inte om ovanstående kan hjälpa någon.

    Best wishes

    Susanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *