Det är rätt att göra fel

BhutanNär jag växte upp skulle jag bete mig på ett visst sätt hemma. Niga, inte säga ”du” till föräldrarna, byta om till kjol till middagen och äta efterrätt med gaffel. ”Så gör man i vår samhällsklass” var argumentet. Det kunde handla om annat också, som humöret och ilskan och trotset och tjurigheten. Väluppfostran, insåg jag långt senare, handlade om att andra skulle slippa reagera negativt på mig. I gengäld behövde man inte heller själv sätta gränser eller säga ifrån mot andra. Man drillades till att kunna umgås friktionsfritt. Det var biljetten till att få höra till. Bli upptagen i en gemenskap. Samhörighet.

I dag när min bok ”Självmedkänsla” möter sina första läsare – ”åh, det behövs mer än någonsin!” – tyder reaktionerna på att många, många känner krav på sig att vara på ett visst sätt – men vet inte riktigt hur. Eller varför. Det är som om de går omkring med en hypervaksamhet på sig själva att göra rätt, vad nu det är, ha alla rätt kanske? Att inte göra fel, hur nu det ska gå till – aldrig ta en risk? Vad de än känner kan det vara fel känsla. Hur de än beter sig kan det gå snett. Men framför allt: De kan inte lita på att deras försök att navigera rätt för att få höra till innebär en garanterad gemenskap. En sån där de får vara med utan att anstränga sig. Där de skyddas utan att behöva göra något i gengäld. Någonstans där de hör till – fastän de slappnar av. 

I alla grupper finns oskrivna regler för hur man ska vara för att få tillhöra. Från familjen till skolklassen, från fotbollslaget till gaykulturen. Jobbet och arbetsgruppen. Men om det ser ut så på precis alla fronter, hela tiden?

En människa som saknar självklar tillhörighet går ständigt på tå. Kanske börjar hen följa den smala stig som riskerar att bli mainstream i dag: att inte våga göra fel. Jag kommer att tänka på krogprästen Johan som jag intervjuade i slutet av 1990-talet. Han hade fått en församling att låta honom sommarjobba halvtid på Stureplan med början klockan 23 på kvällarna. Då steg han in med sin prästkrage på Stockholms inneställen och hängde i baren med en lättöl.

Gissa om folk kom fram och pratade – om sin dröm om framgång. De skulle lyckas i jobbet, med familjen, på bostadsfronten och ekonomiskt. Det som bekymrade prästen Johan var att deras syn på framgång var så smal, som en liten spikrak stig som inte tillät några snedsteg, inga utvikningar, inga stickspår. Att utforska hur terrängen såg ut vid sidan om fanns inte på kartan, så att säga. 30-35-åringarna i Stockholms nattliv som Johan mötte vid den tiden kände att de satt fast. Prästens närvaro i baren fick dem att anförtro sig – ”Jag vet inte vem jag är.”

Min första terapeut – jaja, det har blivit några stycken – sa något jag aldrig glömmer när jag hade ältat just den frågan i flera månader. Hon sa förstående: Hur ska du veta vem du är när du inte vet vad du känner?

I dag, när jag har varit på första träffen i Sveriges första åttaveckorskurs i självmedkänsla, tänker jag på alla som undrar samma sak – Vem är jag?  Visst, det frågar man sig väl tills man dör. Men om man samtidigt är livrädd för sina svagheter och bister?
Då kan man behöva öva på insikten att det är rätt att göra fel. Att ingen är perfekt. Och att det enda sättet att förstå vem man är, är att våga låta det uppstå såna där bortuppfostrade friktioner. Eller artighetsvidriga reaktioner. Kanske står man ut med att vara i något så jobbigt som ilska och trots?

Se där, en rejäl avvikelse från framgångsstigen och något att titta inåt på. Inte utåt. För det kan man vara säker på: därute finns garanterat inte det som är unikt i var och en av oss.

 

PS. Kursen i självmedkänsla – Mindful Self-compassion – skapades 2010 i USA. I år var det premiär för ett lärarprogram med 280 blivande lärare från olika håll i världen.  I somras deltog ett 50-tal i den europeiska utbildningen, varav tre från Sverige. Center for Mindfulness Sweden i Stockholm och Curati i Östersund är några som börjat ge kursen.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *