Dödsbädden, döden – och sedan?

Owe Wikström dog (ja, en liten stund) på ett löpband i träningshallen och blev en av de få som överlevt en så massiv hjärtinfarkt. Hans bok ”Den dolda dörren” handlar om vad vi tror kan hända där på andra sidan?

Lars H Gustafsson behövde tio år innan han kunde berätta om sorgen efter att hans hustru förolyckades. Sedan blev det en bok om hur vi vill ha det när vi dör, ”Det blå arkivet”. Annika Koldenius oroade sig under tolv för att hennes son skulle gå bort i en medfödd, obotlig sjukdom. Hennes boktitel ”Vi var alltid beredda” gav den givna frågan när alla tre satt på samma scen på Bokmässan förra helgen: Kan man förbereda sig inför döden? Läs deras svar. Och min artikelserie om döden för SvD.

Annika Koldenius trodde att hon både var odödlig vi-var-alltid-bereddasjälv och att hon var beredd på döden, efter att ha vetat sen hon födde sin son Sam att han skulle besegras av sjukdomen. Men känslomässigt var hon inte alls där när det väl hände – efter tolv år. ”Allt stannade upp: Jag skulle alltså också dö. Det påverkade mig jättemycket.”

den-dolda-dorren-om-undran-infor-dodenOwe Wikström som har talat med andra om döden i ett helt yrkesliv som präst upptäckte att han inte hade en aning om det som han menar är tillvarons grundläggande problem: Vart tar man vägen? Vad händer med den person man var? Blir man inget eller får man evigt liv?

Lars H Gustafsson som drabbades av att döden ”kan komma precis det-bla-arkivet-liten-bok-om-liv-och-dodvar som helst och när som helst” blev rejält omskakad när hans hustru gick bort och de fyra barnen var i tonåren. Han fastslår: Man har ingen kontroll. Vi vet inget om vad som kommer sen. Vi vet bara att vi ska dö och att vi ska leva till dess.

Panelen hade inga svar på vad som händer efter döden, bara några ”kanske”. Kanske möts man i en evighet, tänkte Owe Wikström. Kanske finns bara minnena kvar efter oss här på jorden, och ett skelett sex fot ner, resonerade Annika Koldenius. Kanske,  funderade Lars H Gustafsson, kan det få vara en trygghet i sig att acceptera att en dimension i tillvaron är utan svar.

Jeanett Emt och Lars H
Filosofen Jeanette Emt och barnläkaren Lars H Gustafsson samtalar i programmet Filosofiska rummet

Lars H Gustafsson, som pratade om döden också i Filosofiska rummet den 28 september, menar att vi ingår i ett kretslopp, en fantastisk skapelse som är igång för fullt, som man får vara med i vare sig man lever eller är död. ”Jag tror inte vi återser dem som fanns före oss”, säger han, ”och jag tror inte att vi återföds. Men jag tror att vi finns där allesammans i den fantastiska gemenskap som vi så litet känner till. Att det bara skulle bli svart? I så fall är det en otroligt vacker svärta.”

Se samtalet Att vara förberedd inför döden (UR Samtiden) och läs också mitt blogginlägg Medkänsla på dödsbädden från en konferens om medkänsla i Washington. Och kanske mitt lilla kortreferat från ett seminarium på förra årets bokmässa, Själens liv efter döden.

Min artikelserie i SvD om döden

Våren 2011 träffade jag en brittisk psykiater som nästan hela sitt liv forskat om ”slutet-av-livet”-erfarenheter. Peter Fenwick deltog i konferensen Toward a Science of Consciousness – se YouTubeklipp längre ned – som då hölls i Stockholm. Konferensen arrangeras nästa gång i Helsingfors 9-13 juni 2015.

Här nedan finns länken till min intervju med Peter Fenwick och till de övriga artiklarna i serien ”Livet in i döden” i SvD:

”Dödsbäddsvisioner tabu inom vården”
Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan några dagar innan de gått bort. I England har psykiatern Peter Fenwick samlat in människors upplevelser på dödsbädden via personal och anhöriga.

”Mormor började prata med någon som var osynlig”
Jag översatte några exempel på vad anhöriga och vårdpersonal i England hört de döende berätta mot slutet av livet. Ur Peter Fenwicks publicerade forskningsstudier Comfort for the Dying och End-of-Life-Experiences.

Döden kan lära oss att leva
Naken dödsångest – nej, det ser kuratorn Lisa Sand nästan aldrig när hon möter döende patienter. Snarare dess motsats, för vi söker efter liv i dödens närhet. Inte minst för att den yttersta ensamheten är så smärtsam. ”Fantasi, dagdrömmar, magiskt tänkande – allt kan vara en hjälp”, säger hon.

”Dödsmorskan” vill förlossa själar
Sjuksköterskan Anita Lanz arbetade i över tio år med döende patienter. Hon kallar sig dödsmorska och min dåvarande kollega Anders Haag träffade henne när hon kommit ut med en bok om sitt arbete. ”Om livet börjar med kroppens förlossning kan god palliativ vård innebära själens förlossning, att patienten får dö i frid.”

Han skrev sig ur sin dödsångest
Claes Britton skrev en bok om sin mammas bortgång i cancer – och sedan dess har han inte känt av den dödsångest han burit på sedan barnsben. Han kallar det en spännande, inre resa. Men tror att döden fortfarande är tabubelagd i vårt samhälle.

I dag får man leva tills man dör
Är man obotligt sjuk, ska man kunna få vård hemma ända till slutet – åtminstone i vissa delar av Sverige. Jag fick följa med ett vårdteam till ett par cancersjuka och till några änkor. Janne i reportaget finns inte mer.

”Sökte min far telepatisk kontakt?”
Många, många läsare mejlade till mig om upplevelser de haft inför närståendes bortgång. Vi publicerade ett urval, liksom berättelser om hur vården fungerat den sista tiden i livet. ”Tryggheten lindrar oron”, är en samstämmig uppfattning.

Här är Peter Fenwicks entimmesföredrag om sin forskning kring döden och medvetandet under konferensen Toward a Science of Consciuosness i Stockholm 2011:

Fler SvD-artiklar av Agneta Lagercrantz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.