Kissnödig och empatisk, det hör ihop

Du vet när du behöver gå på toa. Till och med mitt i natten. Tänk nu en stund – fast inte för mycket – på hur det känns … och på hur det är att vara hungrig och törstig. Den här känslan för de inre organen finns med då vi har empati, visar ny forskning. Som om inlevelseförmågan, att vara empatisk och känna in andra, inte kan skiljas från att känna in i våra egna kroppar.

Alltså är det inte så bra om vi är på ett sätt som Joan Halifax har märkt i sitt jobb:
”Bland sjukvårdspersonal finns det många som är dis-bodied.”

Att empati omfattar både inlevelseförmåga i andras sinnesstämningar och förmåga att registrera tillståndet i sina egna inre organ (interoception) är omtumlande forskningsresultat för Roshi Joan Halifax, en av världens ledande auktoriteter inom området vård i livets slutskede. I över 40 år har hon arbetat med döende patienter och utbildat vårdpersonal på hospice. Tack vare de nya rönen har hon ändrat i utbildningsprogrammet. Nu finns flera olika inslag med inriktning på kroppen, ”så vi  kan öva upp förutsättningarna igen att känna våra egna somatiska spänningar .”

empatisk
Roshi Joan Halifax

Roshi Joan Halifax inledningstalade när Compassion & Wisdom Conference i Washington DC öppnade i morse. Ord som kom upp många gånger var compassion – medkänsla embodiment – att sinnesintryck och känslor är förkroppsligade – och interoception – förmåga att registrera tillståndet i sina egna inre organ. De senare är båda viktiga beståndsdelar i uttrycken för empati och medkänsla, enligt forskning hos neurovetaren Tania Singer på Max Planckinstitutet i Leipzig (som Ann Lagerström skriver om i senaste numret av Modern Psykologi). Tania Singer har bland annat visat att personer med svårighet att uttrycka sina egna känslor har låg förmåga till empati och också en svag känsla för de inre organens signaler – som hunger, törst och kissnödighet. Nu leder hon en ny studie om empati med över 700 personer inblandade på Max Planckinstitutet.

empatisk
Being with Dying av Joan Halifax

Joan Halifax är utbildad zenpräst och ”roshi” är en japansk hederstitel inom zen. På hennes Upaya Zen Center i Santa Fe, New Mexico, kombineras buddhistisk utövning med frivilligarbete, oftast med döende patienter eller intagna inom kriminalvården. Var vi än verkar gäller samma sak, säger Joan Halifax: Det allra viktigaste vi kan ge varandra är vår närvaro. Något annat viktigt är medkänsla i en icke-medkännande omgivning, som på ett fängelse. Det fick hon själv kämpa med under sex år som meditationslärare på Death Row.

”Kroppen är medkänslans instrument, kom ihåg det”, säger Joan Halifax och låter oss öva i konferenssalen. Hon guidar oss: Andas, samla uppmärksamheten. Förflytta den till ryggen och känn att det är den som bär vår värdighet, rakryggad. Förflytta uppmärksamheten till hjärtat, behåll en öppenhet framåt. Då får vi stark rygg, mjuk framsida, stabilt hjärta och stabilt sinne. Och behåll ett ’icke-vetande’ förhållningssätt, annars hamnar vi så lätt i förutfattade meningar och färdiga svar. Alliera dig med osäkerheten.

”Jag sitter hos de döende med den inställningen. Värdighet. Och tillit till förmågan att vara närvarande och inte använda mitt dömande jag mot den andra. Så kan vi verkligen vara tillsammans i det som är verkligt och sant.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.