Medkänsla på dödsbädden

I dag blev det knäpp tyst i konferenssalen fyra trappor ned under Wisconsin Avenue i Washington DC. Så tyst att jag kom på mig med att försöka låta bli att snörvla, fast jag visste att alla andra också satt och höll igen med sitt. Framme på den enorma filmduken växlade svartvita bilder över människor på ett hospice. Vad fick oss att känna värme, vad fick oss att rygga tillbaka?

Dying
Dödsbädden. Franks hospice i San Francisco.

Frank Ostaseski var 1987 en av grundarna till Zen Hospice Project, USA:s första buddhistiska sjukhem för vård i livets slutskede. Nu visar han sina bilder där magra, äldre människor ligger i sjuksängar. De tittar in i kameran med totalt lugn. De har någon på sängkanten, de ler. En  röker en cigarett, en annan tittar bort med spända ansiktsmuskler. Nästan alla får mig att känna värme, för det finns en människa intill de sjuka eller så har kameran fångat friden i deras blickar. Bara kvinnan med bortvända ögon som inte vill möta mina här i konferensbänken får mig att backa.
Frank Ostaseski har börjat med att att säga att man på  hospice ofta missförstår vad medkänsla är. Man tror det innebär att hjälpa folk att känna trygghet. ”Men där jag jobbar kan jag säga – döende människor känner sig inte ett dugg trygga. Men de kan stå ut, för de har sällskap. Det kan räcka med någon som inte är lika rädd och som är med dem i deras smärta.”
En bild av en kvinna i en sjuksäng ligger kvar på duken medan Frank Ostaseski ber oss berätta vad vi känner. Mikrofonen går runt. Någon ryggade tillbaka för rökningen. Andra sa som jag kände, att det var svårt att se den nakna rädslan i en människas ansikte.

Frank 2
Frank Ostaseski

”Bra, sa Frank Ostaseski. Det är det här ni lär er av, att känna era egna reaktioner.”
Frank är meditationslärare och har det som livsuppgift att våga möta människors  rädsla. Den som vi ryggade tillbaka för bara på bild. När han sitter på deras sängkant och patienterna erkänner sin skräck kan han säga till dem: ”Den skräcken kommer inte att försvinna.” Så sitter han kvar, med hela sin närvaro. Det är vad han kallar medkänsla. Den tar inte bort lidandet, men gör det möjligt att stå ut med det.
”Man hittar alltid helandet när man möter smärtan”, förklarar han. Medkänsla låter oss göra precis det. Ibland kan den låta oss stanna med den andras lidande, varpå en djupare sanning kommer. Något som är större än rädslan och som kan göra upp med den.”

Men alla vill inte ha sällskap inför det allra, allra sista som ska ske. Frank Ostaseski gjorde många arga på hospicet när han gick patienten John till mötes och satte upp en skylt på dörren: ”Stör ej.” John hade sagt att han ville dö ensam.
I andra fall är lidandet inför döden outhärdligt. När Frank kom hem till ett par föräldrar som mist sin sjuårige son var de som förlamade. Ingen hade rört kroppen. Då Frank böjde sig ned och kysste sonen på pannan var det som att låsa upp en förstelning. Han fick göra en zenbuddhistisk ritual med pojkens kropp tillsammans med föräldrarna. När han berättar hur de bar ut honom i trädgården, skopade vatten över kroppen, tvättade den, svepte den – i tre långa timmar … då är det knäpp tyst i konferenslokalen.

Being-with-dying
Joan Halifax skriver också om zenbuddhistisk vård i livets slutskede.

Och människorna som vi fick se på bilderna? De är alla döda. Men just den som ligger kvar på filmduken vill Frank berätta om. Kvinnan var en hemlös i San Francisco och kom in till dem med risigt hår. På första bilden är  hon i oerhört dåligt skick. Där hon ligger död i sängen utstrålar hon enbart värdighet. Papperet som ligger på täcket är en annan zenbuddhistisk ritual, att skriva sin egen japanska dikt den sista dagen i livet. Det ville hon.

Frank läser den tre gånger. Om att inte ha för mycket ägodelar och bindningar till det materiella. Om att det ligger en båt och väntar. Om att be en bön innan man seglar i väg. Om att inte vara rädd, någon vet att du kommer. ”An extra fish has been salted.”

Och våra tårar rinner.

”Om ni odlar er medkänsla kommer ni att möta mer lidande i era liv”, varnar Frank Ostaseski. ”Jag gör det med er här, på konferensen, för en dag kommer ni att vara allt detta själva.”

 

Läs också mitt blogginlägg Dödsbädden, döden – och sedan? Böcker om döden från Bokmässan 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.