Rädsla, tänker jag. Eller snarare skräck. Har du gripits av skräck någon gång? Eller känt panikångesten ta tag i dig? För de flesta som inte haft några yttre förklaringar till rädslan har det inneburit att de dragit sig undan. Känt sig odugliga och ensamma som inte kan kontrollera känslorna. Inte velat prata med andra om det. För det har inte funnits något utanför att bli rädd för.

En av mina äldsta och närmaste väninnor har en sån där benägenhet att gripas av panik, och hon vet att den pågår inne i henne – den här gången, precis som de andra gångerna. Ute bland människor i det lugna, fina Sverige kan attackerna komma smygande. Hon har lärt sig knep för att parera dem: Sitter längst ut på biografernas bänkrader. Åker aldrig hiss. Kan ringa mig för att ha någon att prata med. Och så har hon lovat sig själv att aldrig, aldrig undvika situationerna som kan väcka panikdraken, utan försöka stå ut med hur hjärtat bankar, hur rädslan hotar att totalt ta över – den mest fruktansvärda känsla vi kan ha, vi människor.

Och då åker vi miljoner år tillbaka i vår gemensamma tid.

Fortsätt läsa Varför blir vi såååå rädda för ebola? Här? →