Tankar som gör dig ensam – bryt!

Ensamhet, tänker jag. Det är vad tankarna gör med oss. Herregud, så många ensamheter det skapas på grund av vad människor tänker om sig själva. Att man borde vara perfekt. Att man borde kunna göra rätt med en gång. Att man måste klara sig när man blir bedömd. För det blir man – väl?

När tankarna om ens egen bristfällighet griper tag är det som att sitta fast i en nedåtgående spiral – av dåliga känslor. Så är det för mig i alla fall. Dessutom är det som att hamna i isoleringscell. Plötsligt slår dörren igen om mig och jag är utlämnad till mig själv. Det är det värsta straff en människa kan få, var vi än befinner oss på jorden. Så har det varit i alla tider.

Senaste veckorna är det flera personer som berättar för mig hur tankarna skapar den här formen av total ensamhet, som om de är de enda på jorden som inte är perfekta. Hur de blir kidnappade av rädslan för bedömningar. De kommer inte loss. Och det är inte konstigt: De befinner sig i en form av stress som gör hjärnan tunnelseende, eftersom rädsla kopplar bort de funktioner som ger oss känslan av att ”tänka klart”. Sånt som vi brukar kalla omdöme, beslutsförmåga, förnuft. Att ”tänka klart” handlar ofta om att kunna distansera sig från känslorna som väcks i situationen.

Det finns faktiskt flera knep för att rymma från isoleringscellen. Eller slippa vara gisslan hos de negativa tankarna. Man kan bryta den nedåtgående spiralen, jag lovar. Första gången jag var med om det hade jag gjort en övning hos terapeuten – jag hade satt min auktoritära morfar i ”tomma stolen” för att undersöka min rädsla för honom. På uppmaningen att berätta för tomma stolen-morfar om mina känslor fick jag en veritabel ångestattack. Jag for bakåt från ”morfar”, kände skräck, gömde ansiktet i händerna. Terapeuten bad mig att titta upp, titta ut: Vad såg jag?

Träd utanför fönstren. De hade massor med gröna löv. Himlen var blå. Jag började andas lugnare och attacken var över. Jag hade tagit kontakt med verkligheten och en annan människa, inte stannat i ensamheten. Det var märkligt att vara med om skiftet och  erfarenheten har betytt mycket för mig. Jag hade på ett enkelt sätt fått insikt i hur fantasin kan skicka oss till helvetet.

Den här veckan på kursen i Mindful Self-compassion har vi övat på ett annat knep, som på liknande sätt går ut på att ta oss ut ur vårt eget fängelse. Självmedkänsla bygger på att aktivera de system som skapar trygghet och lugn, till skillnad från rädslan som drar igång hela kamp-flykt-systemet med stresshormon och hjärtklappning. När vi är med om något som väcker jobbiga känslor kan det vara nära till hands att tankarna också går igång. ”Nu är jag så där känslig igen. Jag har väl inget att vara arg på. Det är bara jag som är dum.”

Compassion-conference
VI övade på att lägga handen på hjärtat på en konferens i Washington i våras.

Ett sätt att bryta sådana tankar är faktiskt fysisk beröring. Jag lägger handen på bröstet, medvetet, för att säga till mig själv – stopp! Vänta nu! Vad händer? Och så går min uppmärksamhet ut ur tanke-isoleringscellen och märker något annat än bara min rädsla eller obehagskänsla. Handen som ligger på bröstkorgen, till exempel. Jag känner hur det lugnar sig i kroppen och hur problemet som tankarna sysslade med krymper. Jag lyfter blicken. Det går andra människor här på Sankt Eriksbron i Stockholm. Det är soligt ute. Jag kanske ska äta lunch med min väninna i dag?

 

PS. Apropå att stämma av med verkligheten. Förmodligen är de flesta så upptagna med att tänka på hur andra kommer att bedöma just dem, att de inte har något fokus alls på att bedöma andra. Så, för det första: vilka är det där ute som hinner vara så uppmärksamma på dig, egentligen? För det andra: detta faktum betyder att ingen av oss är ensam – ens om att känna sig ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *