Tre år efter Utøya

De som inte har velat prata med sina närmaste om vad de var med om i Utøya lider i högre grad än de andra av ångest och depressioner, visar en studie som publicerades i Norge i april. Oftast är det av hänsyn till sina anhöriga eller för att ”ingen kommer att kunna förstå mig i alla fall” som de sluter sig, har de berättat för forskarna.


En annan undersökning på Senter for krisepsykologi visar att ungefär var tredje av de drabbade och deras anhöriga ännu i höstas led av posttraumatiska stressreaktioner. Nästan två av tre sov fortfarande dåligt och hade ångest.

Vägen tillbaka från ett trauma går generellt långsammare och är vanligtvis svårare när händelsen sker tidigt i livet och om man ser andra dödas. För att inte tala om ifall gärningsmannen är någon man egentligen litar på. Som en som ser ut att vara polis och ändå börjar skjuta kallblodigt omkring sig.

Då, den 22 juli 2011, gick jag bort till mina norska sommargrannar Roger och Bodil – för att uttrycka något slags jag känner med er-deltagande. Deras teve var påslagen och de sa mest saker som ”det er sinnssykt, det er sinnssykt”.

Tre dagar senare skulle jag vara tillbaka på jobbet efter semestern och min artikelserie som då väntade på att publiceras i Svenska Dagbladet handlade om den goda döden, det gick ju bara inte. Istället gjorde jag nya intervjuer som hade med Utøya att göra – hur man kommer igen, vad katastrofpsykiatri innebär, hur man jobbar för att stödja dem som drabbas av svåra händelser. Jag kallade serien ”Överleva och leva” och länkarna hittar du här nedan.

Det finns en väg tillbaka
Man kan tro att så fasansfulla händelser som dem på Utøya skulle vara nästan omöjliga att hämta sig från. Men de allra, allra flesta kommer igen, berättar Lars Widén, traumaexpert för barn och unga.

”Tänk om vi fått hjälp direkt efter olyckan”
Yael skulle börja sexan när hon miste sin pappa och tolv klasskamrater, däribland bästisen, i en bussolycka i Norge 1988. Tystnaden runt henne då blev början till många kaotiska år. Hon är fortfarande arg. – Jag hoppas de i Norge får bättre krisstöd än vi.

Tiden läker många sår
Alltmer forskning riktar in sig på varför en så stor grupp klarar katastrofer utan plågsamma problem på lång sikt. Alla har en svår första tid, som går över fortare om ingen omkommit. För den som utsatts för livshot och samtidigt förlorat någon nära tar återhämtningen längst tid.

Kärleken större än ondskan
Det finns ingen mening med det som skett, men man måste ändå tro på kärleken, menar prästen Terje Raddum i norska kyrkan på Söder. Den uppslutning han sett i Norge är exempel på det. – Jag har aldrig varit med om en sådan öppenhet.

Jag kom att tänka på artiklarna – dels för att det är tre år sedan Utøya, dels för att jag skrivit en ny artikelserie för Idagsidan på detta tema. Du kan nå avsnitten också via hemsidan här: 1. Psykets förmåga till återhämtning. 2. Stödet från andra kan läka trauma. 3. Mindfulness ger soldater bättre resiliens.

Fler SvD-artiklar av Agneta Lagercrantz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.