Varför blir vi såååå rädda för ebola? Här?

Rädsla, tänker jag. Eller snarare skräck. Har du gripits av skräck någon gång? Eller känt panikångesten ta tag i dig? För de flesta som inte haft några yttre förklaringar till rädslan har det inneburit att de dragit sig undan. Känt sig odugliga och ensamma som inte kan kontrollera känslorna. Inte velat prata med andra om det. För det har inte funnits något utanför att bli rädd för.

En av mina äldsta och närmaste väninnor har en sån där benägenhet att gripas av panik, och hon vet att den pågår inne i henne – den här gången, precis som de andra gångerna. Ute bland människor i det lugna, fina Sverige kan attackerna komma smygande. Hon har lärt sig knep för att parera dem: Sitter längst ut på biografernas bänkrader. Åker aldrig hiss. Kan ringa mig för att ha någon att prata med. Och så har hon lovat sig själv att aldrig, aldrig undvika situationerna som kan väcka panikdraken, utan försöka stå ut med hur hjärtat bankar, hur rädslan hotar att totalt ta över – den mest fruktansvärda känsla vi kan ha, vi människor.

Och då åker vi miljoner år tillbaka i vår gemensamma tid.

Nu ska vi snabbt tillbaka till nutid, till i dag. Öppna en tidning. Lyssna på radionyheterna. Kolla teven. I vilken stund du vill. Ebola får mig att fundera på något jag lärde mig mycket om medan jag skrev boken om självmedkänsla. Att självkritik drar igång kamp-flyktsystemet, det som styrs helt av RÄDSLA, och kan få oss att gå till attack mot oss själva. Och att självmedkänsla hör ihop med trygghetssystemet och får oss att känna lugn och förtröstan.

För bara några månader sedan förfasades jag över reaktionerna i Västra Afrika, hur människorna där anklagade hjälparbetarna för att komma med smittan. Jag blev förskräckt över hur rykten kunde spridas om huskurer som skulle bota den dödliga sjukdomen och tänkte helt klart något om ”outvecklad” kultur. Trodde på att det var begravningsriterna i de ”primitiva samhällena” som ökade smittspridningen.

Jag sitter i Stockholm och bloggar. Internet. Ska snart trycka på ”publicera” och vips, ligger text ute och kan läsas av vem som helst på vår world wide webb, vårt världsvida nät. Där hör vi alla samman. Det är hypermodernt. Och vi gör som människor alltid gjort, i alla tider. Sprider information. Över sociala medier går nu ryktena om att räddningsarbetarna kommer med smittan. Att man kan blir frisk genom att ta salta bad.

Och vi åker raskt miljoner år tillbaka i tiden.

Precis som människorna i Västafrika, när de först i världen var tvungna att möta sjukdomen, grips vi av känslan. Skräck, fasa, panik, okontrollerbar rädsla: Vi blir bara sådana allihop. Pekar ut andra. Tror på vad som helst. Tar inte in, tar bara inte in, fakta och saklig information.

I går i P1:s Studio Ett kommenterade en etnolog det faktum att hjälparbetare som kommer tillbaka till Sverige från att ha varit i Ebola-land – de blir utfrusna, enligt en artikel i SvD. Eller trackade – för att vi tror att de ska smitta oss. Jag känner skammen komma krypande. Vad vittnade Jonas Gardell om i ”Torka aldrig tårar …”? Om den panikartade reaktionen mot aids som förpassade en redan drabbad till isolering, betraktad som spetälsk, pestsmittad, oberörbar.

Min gamla väninna har plötsligt fått något utanför henne som hon kan peka på – Ebola. Hon kan säga: ”Jag vet med hela huvudet att det inte finns någon risk, men kan inte ta in informationen.” Jag hör hur hon darrar på rösten. Hon är panikslagen. Hon får för sig att det kan finnas någon som varit i närheten av någon som varit sjuk och som kommit till Sverige och som … ”Man bränner ju deras kläder … Tänk om de inte bränt …” En hudfärg hon associerar med smitthärdarna – och skräcken kan få henne att gå över till andra sidan gatan. En person som är den mest anti-rasistiska människa jag känner.

Georg Drakos,  docent i etnologi, folklivsforskning, sa i radion om och om igen: Nu måste vi ställa oss frågan varför vi blir så rädda. ”Det är naturligt, så moralisera inte”, sa han också. För informationen om att man måste ha varit sjukvårdare åt en redan sjuk för att smittas – den räcker inte för att göra oss lugna. Sannolikhet och saklighet biter inte. Han berättar att bilder av tidigare farsoter finns kvar i oss, till och med pesten som härjade på 1300-talet. Digerdöden, också kallad. Den uråldriga spetälskan, eller lepra, som man trodde var så smittsam. Och så klart HIV för 30 år sedan. Reaktionerna är miljoner år gamla, kulturen som vi bär i oss under 21:a århundradet kan vara sju sekel, två millennier eller några månader gammal.

Varför blir vi så rädda, så rädda att vi till och med blir omänskliga mot våra medmänniskor som vågat åka till smitthärdarna för att hjälpa till att inte sprida smittan i världen? Varför? Min första impuls när jag pratar med min skräckslagna väninna är att kraftfullt, bestämt, auktoritärt trumma in informationen. Bla bla bla ingen risk. Bla bla bla inte här. Bla bla bla … Hon svarar med nya hypoteser som är helt tagna ur luften. ”Det är så jobbigt”, kvider hon. Till slut säger jag bara: ”Jag förstår det. Det är fruktansvärt att vara så rädd. Den känslan är den mest outhärdliga vi kan ha. Jag förstår att du just nu har det jättejobbigt.”

Nu fick min väninna ett helt nytt tonfall. Det var som om hon hade skakat på sig litet och lyft blicken, för hon sa litet nyktert: ”Vad var det du sa nu igen? Om att det inte finns någon risk?”

Jag berättade för tredje gången under samma telefonsamtal att ”tänk, så primitiva jag tyckte att människorna i Västafrika var i somras, då jag hörde hur de kastade ägg på hjälparbetarna och trodde på huskurer för sjukdomen. Nu gör vi likadant, vi med våra datorer, sociala medier, appar och RSS-flöden. Jag hoppas jag aldrig mer tror att vi är mer utvecklade än några andra på det här jordklotet.” Jag hörde hur min väninna deltog i det hon hörde mig säga. Plötsligt hade vi ett vettigt samtal, min väninna och jag. Hon tog in information. Nu var det flera dagar sedan hon ringde för att få hjälp att lugna sig.

Varför blir vi så rädda? En sak kan man konstatera: När vi uppfattar hot, sker en respons i amygdala och något vi brukar benämna kamp-flykt-systemet aktiveras. Signaler från amygdala, som är en struktur av nervceller i den äldsta delen av hjärnan, går aldrig via hjärnbarken eftersom det skulle ta för lång tid om en människa snabbt måste sätta sig i säkerhet. Uppstår fara är det inget vi ska fundera över, utan bara agera. Amygdalas signaler gör att vi antingen bekämpar faran – fysiskt eller psykiskt – eller flyr från den. Då ökar blodtillförseln till lårmusklerna, till exempel.

Det som är mycket kännetecknande är att vi blir tunnelseende. Nyare delar av hjärnan blir inte tillgängliga. Vi agerar känslomässigt, enbart på rädslan, och har inte förmåga att ta in annan information med pannloberna. Där förnuftet sitter.

Så det är bara att lyssna mer på Georg Drakos: Vi måste fortsätta att fråga oss varför vi blir så rädda. Det är naturligt, och amygdala är en av förklaringarna. Slutsatsen i Studio Ett-inslaget var att vi alla måste hantera vår egen rädsla – reflektera över den – och då också fråga oss vad som kan dämpa skräck och panik. Att vara tillsammans med andra som inte är lika rädda är lugnande; det så kallade trygghetssystemet är också nedärvt genom evolutionen och fungerar lika automatiskt som hotsystemet. Gemenskap, känsla av samhörighet, trygghet, omsorg. Det lugnar.

Min oro för hur vi beter oss, vi människor, att vi kan frysa ut och psyka dem som försökt hjälpa till att stoppa smittan på plats, växte medan jag lyssnade på Studio Ett i går. Jag kände hur min tendens att bli moraliserande nästan tog över. Så berättade Georg Drakos:

”Jag har själv känt den där skräcken. Jag arbetade på ett leprahem i Grekland och råkade skära mig på en fruktkniv. Jag fick panik och skurade hela rummet med klorin. När ett helt gäng städerskor dagen därpå kom in och städade som om inget hänt kände jag: Nä, det var väl inte så farligt, då.”

Min oro la sig. Den där känslan av att vi hör samman, att en docent i etnologi som funderat över de här frågorna en hel del har samma panikunge i sig som min väninna eller jag själv eller människorna i Västafrika. Det lugnade.

Så låt oss lugna varandra. Snälla. Vi behöver alla dem som vågar ta sig till smitthärdarna personligen. Ta emot dem som hjältar. Ge dem en lång, lång kram.