Slutet, tänker jag. Det går helt klart att tidsbestämma slutet: den 27 januari 1945. Då kunde Auschwitz öppnas för världen och stängas för gott. Då fick en systematisk förföljelse av det judiska folket en ände.
Men när exakt började den?
Inte 9 november 1938, Kristallnatten.
Inte i juni 1933, då Hitler tvingade till sig makten i Tyskland.
Inte med första ryska pogromen i Odessa 1821.
Inte 1543 då Luther manade till att bränna synagogor.
Inte under medeltiden då de kristna varje långfredag fick örfila en jude som placerats utanför kyrkan.
Inte 1215 då kyrkan bestämde att judar och muslimer skulle diskrimineras offentligt.
Inte heller då korstågen inleddes 1095.
Inte ens på 300-talet då de kristna inte längre var förföljda, utan kunde vända sig mot judarna.
Började det kanske vid den första dokumenterade pogromen år 38 i Alexandria?
Eller – när exakt?
Vi kanske, kanske kan bestämma en tidpunkt i efterhand då en viss grupp människor börjar särbehandlas. Men då, i vår egen samtid, är det mest sannolika att förföljelser av ett folk smyger sig på oss. Som en tillvänjning i vårt allmänna medvetande. En liten, liten anklagelse här, ett litet, litet rättshaveri där. En liten moralisk konflikt si, som vi löser genom att förvanska sanningen så. Och vips! har vi en gemensam beskrivning av ”Den Andra”. Med väldigt mycket Vi och Dom. Fast det märker vi inte heller.
82, 194 eller 700 år senare står våra framtida systrar och bröder och tror sig kunna säga att där och då började det.
I onsdagens DN berättar Hédi Fried om hur hon överlevde Auschwitz. Och varför hon är rädd igen. ”Det är så lätt att vänja sig. Så länge livet inte hotas accepterar vi allt. Att vänja sig är att som att få ett sandkorn i handen. Det är inte tungt. Men det kommer alltid mer …” I söndagens SvD skriver författaren Lotta Lundberg om sitt besök i Auschwitz 70 år senare att ”man kan vänja sig vid allt. Man trubbas av. Man går vidare.” Första gången jag själv såg bilderna av de utmärglade koncentrationslägerfångarna var i sjunde klass. Jag gick hem och kunde inte sova.
Var jag kanske tillvänjd ett kvarts sekel senare, då jag tänkte att jag kunde passera World Holocaust Center utanför Jerusalem med min dotter samma dag hon fyllde nio år – om jag bara gick igenom litet snabbt? Så att hon inte skulle bli alltför indragen?
Det gick inte att gå igenom ”litet snabbt”. Benen sögs fast i golvet av en tyngd jag inte rådde på. Fotona var stora som fondväggar. Min dotter blev stående framför den där SS-soldaten som sparkar en liggande judisk man i Warszawaghettot i krigets början. Nazi-killen grinar med hela ansiktet.
Det var en pärs att ta hand om en nioårings reaktion – och då var det inte bilderna på fångarna och likhögarna hon pratade mest om, minns jag. Utan det hon kunde greppa – nämligen SS-soldaten som log brett medan han sparkade på en liggande. Medan folk stod runtom och tittade på. Nioåringen som ännu inte var tillvänjd reagerade på det som vi alla borde reagera på när det börjar hända – en liten trakassering här, en spark på en liggande där. ”DET var hemskt, mamma” sa hon enligt min dagbok. ”Jag är pirrig i benen för att det var så otäckt. Jag vet att det har hänt, men jag vill inte att det ska ha hänt. Fast det är min födelsedag kan jag inte låta bli att tänka på de sex miljonerna som dog.”
Det tog flera år innan jag kunde säga: Jag TROR att jag inte var en idiot som tog med min nioåring på World Holocaust Center. Resten av det höstlovet fick jag svara på frågor så gott jag kunde, om andra världskriget, om Hitler, om koncentrationslägren, om förföljelsen. Hon fortsatte sedan sitt frågebatteri hos mormor som hade varit hjälparbetare i Warszawa året efter krigsslutet och arbetat på ett barnhem granne med det forna ghettot. Vid det laget, 1946, var detta jämnat med marken, tre kvadratkilometer bara grus. Det var över.
Men när började det?
Jag växte upp med mammas berättelser och hade ingen annan bild av judeförföljelsen än att Hitler startade allt. Så tänkte även Syster Sofie – ”nazismen och förintelsen berodde på hans ideologi” – innan hon fick ett rätt chockartat uppvaknande i Jerusalem 2006. Andra dagen på ett sabbatsår i den heliga staden sprang en pojke i skruvlockar fram och spottade på hennes ordensdräkt, berättade hon för mig i en SvD-intervju om sin bok Om jag glömmer dig, Jerusalem. Syster Sofie hann tänka: Så här har judarna haft det i århundraden. Hon som skulle studera kristendomens judiska arv på sitt sabbatsår kom parallellt fram till att ”kyrkan är medskyldig till att ha främjat judehatet”.
Även om ingen spottade på henne igen, fick hon rådet att inte bära ordensdräkten då hon besökte synagogan. För Syster Sofie var det självklart att visa respekt för hur den judiska församlingen kunde känna inför henne som katolik; de kristna hade ju under medeltiden tvångskommenderat judar till kyrkorna för att lyssna på hatpredikningar om dem själva. Judar hade fått springa gatlopp halvnakna. Torterats för att erkänna att de utövade sin tro i hemlighet.
Och så hade de kristna börjat sprida bilden av judesuggan – en karikatyr som visade hur några rabbiner diar en gris medan Thoran kommer ut ur analöppningen. Judarna hade hånats i flera sekel för att betrakta fläskkött som orent; nu kom de första satiriska bilderna: En pervers kontakt med det otänkbara.
Yttrandefrihet? Karikatyren yttrar sig fortfarande, på en konsol i Uppsala domkyrka.
Så, när börjar en förföljelse?
Tyvärr, den börjar om och om igen, och ibland kan man ändå få en närapå verklig känsla för vad som ingår i de där börjorna. Som vid monumentet Anhalter Bahnhof i Berlin. En del av den gamla stationsbyggnaden står kvar för att vi ska veta att där tågen kom och gick – som vanligt – transporterades nästan 10 000 av Berlins judar till Theresienstadt. De trycktes in i vagnar som hakades på de vanliga tågen som gick med den vanliga tidtabellen, sina vanliga turer. Mitt bland folk som levde sina vanliga – nåja – liv. Eller som Jackie Jakubowski skriver i gårdagens DN: ”De hämtades från sina hem, medan deras grannar såg på; de stängdes in i getton, medan livet på andra sidan muren fortskred, nästan som vanligt. De fördes med tåg genom hela Europa till utrotningslägren, med iakttagande av tidtabeller.”
Denna vanlighet, det är där det börjar. Eller fortgår. Eller börjar om. Mitt i vardagen. På judiska museet i Berlin läser jag om hur judar bytte sina efternamn på 1910-talet. Till något tyskklingande, så att de skulle få jobb. Hört något liknande, nyligen, här?
Svara mig: När börjar en förföljelse? Ja, vi har börjat om. Eller har vi bara fortsatt? Hur skulle det vara att inte avbilda Muhammed, av respekt, inte av självcensur? Hur gör man för att avsky ett parti utan att bli hatisk? Hur kämpar man mot ondska utan att bli rädd? Hur rår man på historien, när den upprepar sig?
Utanför World Holocaust Center i Jerusalem har träd planterats. De står där för att hedra motståndsmänniskor, individer som omvärlden vet stod emot nazisternas hot och räddade andras liv. Jag berättade för min 9-åring då om de allra modigaste, dem vi ska ställa vårt hopp till i alla tider, i alla situationer. Särskilt då det pågår förföljelse. Att de finns, de som inte löper med. Som riskerar sin egen säkerhet för andra och för världen. Så att hon skulle ha med sig bilder av mänsklig styrka och talande mod, inte bara ynkligt översitteri och tyst skräck.
Då kom den svåra frågan. ”Vem skulle du ha varit, mamma, om du levt på den tiden?” Underförstått: Skulle du ha varit en sån som de kunnat plantera träd för, eller som var så rädd att du angav dina grannar.
Jag kunde bara svara ärligt: JAG VET INTE! Jag vet inte vem jag skulle vara i en extrem, grym, outhärdlig tid. Men jag hoppas och hoppas och hoppas att jag, innan det gått för långt, innan jag blivit tillvänjd eller rädslan har urholkat själen och förminskat mitt synfält – att jag fortfarande ska våga agera efter vad som är rätt och fel. Innan skräcken förlamar är det ännu okomplicerat: Man slår inte en som ligger, man reagerar mot orättvisor och man pratar inte illa om andra. Punkt slut. Kan man undvika upptrappning, kan man kanske bidra till att det inte måste börja igen?
Vi ska minnas Auschwitz och att förföljelsen fick ett slut. Vi ska komma ihåg alla överlevande och att förföljelser har sin början. Och ytterligare en början. Och en till. Sedan är det vårt ansvar att inte vänja oss, utan behålla vår klarsyn och se vad som pågår framför näsan på oss – nu. I ständigt nya skepnader. Med ständigt gamla rötter.