Att en känsla skulle vara överlägsen någon annan har varit otänkbart inom psykologin. Men nu hävdar en av världens mest kända relationsforskare, Barbara Fredrickson, att det faktiskt finns en känsla som står högre än alla andra. Kärlek.
Det som gör kärlek överlägsen, enligt hennes senaste resultat, handlar om summan av allt mellanmänskligt som pågår i en relation. Man delar positiva känslor och gemensamma erfarenheter. Man investerar i varandra och ägnar sig åt ömsesidig omsorg. Beteendet hos parterna synkroniseras. På konferensen Compassion and Wisdom i Washington förrförra veckan, där Barbara Fredrickson var ett av dragplåstren, berättade hon hur allt det här mellanmänskliga över tid stärker banden, bygger upp stödet för varandra och fördjupar åtagandet i relationen. Att bry sig om smittar av sig. Kärlekshandlingarna skapar en positiv resonans, eller genklang, som gör att det uppstår ännu fler ögonblick av omsorg och investeringar i varandra.
Ja, ögonblick. För känslor – de kommer och går, de är inte gjorda för att vara särskilt länge. De på-går i mikrostunder, kanske sekunder och minuter, aldrig i månader och år. Men att känslor går upp och ner hotar inte relationen, för hjärnan förändras av positiva känslomässiga tillstånd. De gör att vi blir mer medvetna om vår omvärld, lättare kan ta in andras perspektiv och oftare tänker i ”vi”- än ”jag”-termer. Och ju mer erfarenhet vi får av positiva känslor, desto mer resurser av det här slaget bygger vi. Allra mest bygger vi dem i en relation, enligt Barbara Fredrickson. Den blir inramad av kärlek. Klanger och genklanger. Positiva.
”Positiva känslor gör
att vi blir mer medvetna om vår omvärld,
lättare tar in andras perspektiv
och oftare tänker i ”vi”- än ”jag”-termer.”
Första förutsättningen är trygghet. Andra förutsättningen är kontakt. Men det ska vara en realtidskontakt med alla sinnen, särskilt ögonen.
Ögonkontakt är vårt starkaste medel för att uppleva känslor gemensamt. När barn inte kan prata är det beröring och röstlägen som skapar den här möjligheten.
”Ett leende aktiverar mikroskopiska muskelrörelser vid ögonen, men bara om vi möter varandras blick”, förklarar Barbara Fredrickson. ”Först då väcks nämligen magkänslan: Jag förstår hur du känner, jag känner samma sak.”
Det gäller också för kärleken. Baserad på ögonkontakt skapar den neurologisk och fysiologisk synkronisering, som att vi lutar oss fram mot varandra och använder särskilda ansiktsuttryck. Relations-forskningen visar att summan av all denna positiva resonans som genljuder mellan människor är viktigare än allt. Så nu har hon gjort något som hon aldrig hört talas om inom psykologiforskningen förut, utnämnt en enda, högsta känsla: Kärlek.
Nästa avsnitt: Hur man kan öva upp möjligheten till positiv resonans.