Etikettarkiv: böcker

Självmedkänsla – öppen föreläsning

Behöver du också bli vänligare mot dig själv? Eller i alla fall få litet inblickar i nya begreppet självmedkänsla? Och om forskningen? Varje termin samarbetar jag med Center for Mindfulness Sweden och ger en lite annorlunda öppen föreläsning tillsammans med pianisten Peder Hofmann.

Lotta Olsson om 70 skäl till självmedkänsla
Lotta Olsson i DN:s boklördag 21 januari.

I höstas kom många böcker på teman som självmedkänsla, att vara vänlig mot sig själv, att man inte behöver vara perfekt, att hitta inre trygghet. I januari skrev Lotta Olsson i DN så här om min 70 skäl till självmedkänsla: ”I vår tid av omättliga krav på individen är det här en befriande bok som inte uppmanar till stora förändringar. Var litet snällare mot dig själv som du är. Vad går förlorat om vi alltid måste bli bättre och aldrig lyckas vara nöjda?”

Jag tror Lotta Olsson förklarar precis varför alla de här böckerna kommer just nu:  Det finns många signaler i vår tid som får oss att tro att vi måste kunna allt själva, klara allt på egen hand, vara perfekta från början och inte tänka i termer av att vi behöver hjälpa varandra.

Kanske är det därför det verkar finnas ett så stort behov av att inta en mer stöttande hållning till sig själv?

Eller vad tror du?agneta-lagercrantz

PS. Jag har också gjort en podd. I Existenspodden samtalar vi om height_90_width_90_existenspodden_1400x1400existentiella frågor: Hur man hittar kraften efter livshotande brandskador (Lasse Brandmannen Gustavsson om en andlig upplevelse medan han låg i koma). Hur satsningar på hopp, mening och helhet kan öka vårt psykiska och fysiska välmående (religionspsykologen Cecilia Melder om sin forskning om existentiell folkhälsa). Hur vi kan hitta ett lidandespråk (psykiatern Ullakarin Nyberg). Hur vi kan komma åt våra inre rum och ge ett språk till mening, livskraft, upptäckarlust och längtan (prästen Ted Harris, också expert på filosofen Søren Kierkegaard). Du kan lyssna på alla avsnitt här. Det senaste ligger överst i listan, sedan kan du bara skrolla nedåt.
Existenspodden produceras av Stockholms Domkyrkoförsamling och Emelie Simmons.

Diagnos eller kultur, det är frågan

I höst har den första boken på svenska kommit om så kallad transkulturell psykiatri – en inriktning som visar hur förståelse för en patients kulturella bakgrund kan förändra bilden av vad han eller hon egentligen lider av. I år har också en särskild intervjumetod om kulturell bakgrund tagits med i den nya diagnoshandboken DSM-5.

Så nu lägger jag in länkar här till en artikelserie jag skrev för SvD för några år sedan om just Transkulturell psykiatri (Natur & Kultur). Jag intervjuade psykiatern Sofie Bäärnhielm, som nu alltså skrivit en bok, samt internationella auktoriteter som var i Stockholm för en konferens på temat.  Det var helt nytt för mig då. Att den kulturella förståelsen inom psykiatrin är så viktig förstod jag genom anekdoter om hur diagnoser kan komma till: Förr kunde det handla om grönländska kvinnor som skrikande slet av sig kläderna och kastade sig i snön. De ansågs lida av arktisk hysteri – långt in på 1900-talet. Eller om människor som i början av förra seklet blev bleka och ämliga efter långa tågresor och diagnosticerades med rese-psykos. Och ganska nyligen kunde det röra urbaniserade kineser som varnades för att drabbas av qigong-psykos om de tänkte fortsätta att hålla på med de krävande – nåja – rörelserna. Det var på 1980- och 90-talen.

Modern psykiatri har konstaterat att dessa diagnoser aldrig var några psykiatriska sjukdomar. Ändå kan de finnas beskrivna än i dag i våra uppslagsverk. Orsak: Kulturkrockar. Inte minst på psykmottagningarna.

Läs mina SvD-artiklar som introducerar ämnet som länge har varit stort i Kanada och USA. Och om vad de grönländska kvinnorna led av – egentligen.

Fortsätt läsa Diagnos eller kultur, det är frågan

Varför blir vi såååå rädda för ebola? Här?

Rädsla, tänker jag. Eller snarare skräck. Har du gripits av skräck någon gång? Eller känt panikångesten ta tag i dig? För de flesta som inte haft några yttre förklaringar till rädslan har det inneburit att de dragit sig undan. Känt sig odugliga och ensamma som inte kan kontrollera känslorna. Inte velat prata med andra om det. För det har inte funnits något utanför att bli rädd för.

En av mina äldsta och närmaste väninnor har en sån där benägenhet att gripas av panik, och hon vet att den pågår inne i henne – den här gången, precis som de andra gångerna. Ute bland människor i det lugna, fina Sverige kan attackerna komma smygande. Hon har lärt sig knep för att parera dem: Sitter längst ut på biografernas bänkrader. Åker aldrig hiss. Kan ringa mig för att ha någon att prata med. Och så har hon lovat sig själv att aldrig, aldrig undvika situationerna som kan väcka panikdraken, utan försöka stå ut med hur hjärtat bankar, hur rädslan hotar att totalt ta över – den mest fruktansvärda känsla vi kan ha, vi människor.

Och då åker vi miljoner år tillbaka i vår gemensamma tid.

Fortsätt läsa Varför blir vi såååå rädda för ebola? Här?