Har du varit med om att nästan stelna av skräck? Som om hjärtat slutar slå? Det gör det inte, men det du kanske känner är att pulsrytmen får ett helt annat beteende. Den förändringen kan komma att bli en nyckel till att förutsäga PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, enligt några forskare jag träffade i går i Washington som hoppas kunna upprepa sina resultat.
Paul Rapp och David Keyser heter forskarna som arbetar med traumatiska hjärnskador hos krigsveteraner och den psykiska förmågan till återhämtning.
Deras mätningar handlar om hjärtrytmvariabilitet, HRV, en pulsrytm som brukar vara rikt varierad: hjärtats tickande går litet litet snabbare och litet litet långsammare hela tiden, och det är stor skillnad mellan toppar och dalar. Vid hög stress blir slagen regelbundna, variationen i hastighet krymper och rytmen blir rigid. Hjärtat bankar strikt som en mentometer.
Så fort den akuta stressen är över återgår hjärtrytmen till att slå så där flexibelt igen, som det gör när vi är lugna och tillfreds. När man mäter hur pulsen varierar blir kurvorna höga och låga om vartannat igen. Men återgången till en hög hjärtrytmvariabilitet händer inte för alla. För en del personer fortsätter hjärtat att ticka som en mentometer fastän faran är över. Länge. Först efter ett bra tag börjar variabiliteten öka, men bara långsamt. Det är inte bra.
Det verkar som om de här personerna utgör en alldeles speciell riskgrupp: många av dem kommer nämligen så småningom att få symtom på posttraumatisk stress. Eller annan psykisk sjukdom till följd av den stress de varit utsatta för.
Paul Rapp och David Keyser på Uniformed Services University of the Health Sciences i Washington DC arbetar särskilt med traumatiska hjärnskador bland militären och vad som kännetecknar kroppens psykologiska återhämtning. De ska forska vidare på sina fynd med hjärtrytmvariabilitet. Ifall en låg och rigid hjärtrytmvariabilitet kan vara tecken på att man kommer att utveckla psykiatriska sjukdomar skulle man ju kunna sätta in hjälp och behandling långt innan ”familjer går sönder och människor tar sina liv” som Paul Rapp säger.
Paul Rapp är känd matematiker, har forskat i kaosteori och sadlat om till psykoanalytiker mitt i arbetslivet. Nu talar han mycket om förmågan till återhämtning och motståndskraft som vi alla har inom oss – ”resilience” – och om en återställandeprocess – ”the restorative process” – som pågår då vi kommer tillbaka från svåra psykiska upplevelser. På frågan om vad som är den viktigaste ingrediensen i psykologisk återhämtning svarar Paul Rapp (se kort video här): ”En stödjande relation, där man har någon att lita på och kan känna sig fullständigt trygg.”
I sitt projekt ska de ta fram mätinstrument och tolkningsmodeller för att kunna upprepa försöken. Drömmen är att skapa en möjlighet att förutsäga psykisk sjukdom.
David Keyser, neurofysiolog och officer inom marinkåren, menar att en av de viktigaste ingredienserna i vår återhämtnings- förmåga är tilliten till att vi alla har den inom oss (se kort video här). Om forskningen leder dit de hoppas, skulle han vilja att skolor och familjer tar till sig kunskapen om hur vår psykologiska förmåga till återhämtning skapas – genom trygghet och stabila relationer. Han drömmer om att kunna sätta in pedagogiska program tidigt i skolan och även utbilda föräldrar.
Ett exempel på mätning av hjärtrytmvariabilitet som du kanske kommit i kontakt med är den på gravida kvinnor, eller rättare sagt på barnet i magen. När man är orolig för små bäbisars utveckling mäter man just HRV hos barnet. Om den börjar uppvisa det här rigida och icke-flexibla mönstret är det tecken på att saker och ting inte står rätt till. Tack vare mätningen kan läkarna snabbt veta om det krävs ett kejsarsnitt.
Läs också mitt blogginlägg Trygghet och tillit. Så lätt och så svårt.