Ta emot, tänker jag. Att ta emot godhet. För att någon vill dig väl, bara för att det är du, för att hen vet att du behöver det. Har du gjort det? Hur kändes det? Som en present som just du var värd, eller ville du protestera?
Ibland kan det vara som en mur där inne, eller en taggtrådsbarriär, även om den andra kanske bara ser dina uppvända handflator. Nej, nej, det kan jag inte ta emot, nej, inte ska väl jag …
I tisdags såg jag Acts of Goodness på Dramaten, ett gästspel på lunchen med en gymnasieklass från Västerås i publiken. Läs hur det fick mig att tänka på att många har svårt – inte bara för att ha förståelse för sig själva, utan också för att ta emot något som är bra för dem från andra.
Backa teater i Göteborg har skapat en verklighetsföreställning byggd på människors berättelser om goda handlingar som de har varit med om eller kan tycka att de har begått själva. Berättelserna har samlats in från en massa länder i Europa – Grekland, Bosnien, Italien, Frankrike, Tyskland, Sverige. På scenen följer vi tre parallellhistorier. En om att slå ned, råna och sedan ångra sig och vilja ställa till rätta. En om att så fruktansvärt oerhört väldigt gärna vilja hjälpa en tiggare från Rumänien att man tar hem henne till sig. En om att få en resa med väninnan till Paris av sin man – bara för att hon är värd det. För att hon har haft ett jobbigt år. För att han önskar att hon ska ha det bra och vara lycklig.
Det är där det kommer in – att ta emot den andras omsorg. Eller kanske godhet? Kvinnan i pjäsen tvekar; inte ska väl jag, kan du mena det … Övergår till misstänksamhet: Vad får du ut av det? Du måste väl få ut något av det själv? Vill kanske ta mot, men börjar bli konspiratorisk. Vem var det som skickade sms till dig nu, varför ska mormor vara barnvakt i helgen när jag är i Paris? Svara!
När människor börjar undersöka sin förmåga till självmedkänsla kan de hamna precis här. Upptäcka att de har så svårt att ta emot, nästan svårast om det kommer från dem själva. Det kan vara en ganska smärtsam process. Kanske kan de faktiskt inte ge sig själva varken acceptans eller stöd när de går igenom svårigheter. Istället kan de upptäcka hur hårda de är mot sig själva. Hur krävande den inre rösten låter, hur oförsonlig. Nedvärderande.
Terapeuter som märker att klienterna har svårt att ta emot andras godhet, för att använda det ordet, kan då peka på att medkänslan finns i tre varianter – den man har med andra människor, den man tar emot från andra och den man har med sig själv. Är man främmande för det senare kan man börja med det förra – hur det känns att vara medkännande med andra. Det brukar de flesta kunna föreställa sig. Sedan ska man tänka sig in i – ja, eller känna sig in – hur det är att ta emot något omsorgsfullt, gott, omtänksamt från en annan.
Redan där strandar många. Det blir ett omöjligt tillstånd, detta att ta emot. Inte jag. Inte värd. Inte. Men om de någon gång under processen får tag i taggtrådsstängslet de rullat upp inombords, eller nästan fysiskt känner gallret de rest mot omvärldens goda vilja – då kan de nå en mjukare känsla där bakom. En sorg. Eller något som meditationsläraren Tara Brach (intervjuad exklusivt här på min hemsida) kallar ”the ouch moment” – ögonblicket då den smärtsamma insikten träffar en. Aj, så ont det gör att förstå att jag håller människor som vill vara nära mig ifrån mig. Här är jag bakom höga järngaller. Där på andra sidan vill någon ge mig kärlek eller något som skulle vara gott för mig. Men jag. Jag kommer inte ut, jag är kvar här bakom. Det gör ont att inte nå ut, det gör ont att inte kunna ta emot.
Tara Brach har sett många som sörjer djupt att de på det här sättet inte kunnat vara den människa de är närmast särskilt nära. I Acts of Goodness håller kvinnan sin man ifrån sig med allt mer svartsjuka. Hennes inte kunna ta emot vänder hon emot honom. Ja, han tröttnar.
Min mamma sa alltid att kärlek är att ge och ta. Först som vuxen förstod jag hur det kunde innebära att också ta. Att ta emot är kärlek, det visar paret i Acts of Goodness, att inte ta emot kan ta död på den. Men man kan inte hjälpa om man är som kvinnan i pjäsen, har behövt rulla ut taggtråd inombords eller resa höga järnstaket för att skydda sig. Så var försiktig om du upptäcker att du fastnat där. Det finns vägar ut, men du måste vara rädd om dig under tiden. Som att lära dig hur det kan kännas att få något gott från andra, men inte anklaga dig för att du har haft svårt att ta emot andras medkänsla med dig.
Nästa steg är att öva på det. Ta emot, ta emot, ta emot. Sedan kanske det finns plats för medkänslan som man ger sig själv. Och då – hur skulle det då ha blivit med resan till Paris, för att du är värd den? Bara för att din man önskar att du är lycklig? För att han bara, bara, bara vill dig väl?
Står precis i ett uppvaknande, som är svårt och smärtsamt och ändå känns som enda vägen ur skammens grepp. Känns fint att läsa det här. Ytterligare ett bevis för att jag inte är ensam om hur svårt det är att ta emot. Tack.
/Mela