Låt barn lära känna sin skam

Skam, tänker jag. Nödvändigt för att få passa in, förödande att bli utsatt för. Trodde jag sa bägge delarna under mitt föredrag i går kväll men en kvinna i publiken varnade efteråt: ”Det är väl skamlöshet som är förödande! Och det är vad som sprider sig i dag när föräldrar inte vill att deras barn ska känna skam.”

Är det så? Försöker mammor och pappor att få sina barn att slippa skam? I så fall gör de sina barn en björntjänst.

Vi kan för litet om vad den där känslan gör med oss, egentligen. Som svagt pinsam upplevelse, lätt rodnad, reflexen att sätta handen över ögonen, till och med det skitjobbiga i att ha gjort bort sig … då är skam inget att vara rädd för. Tvärtom – vi behöver lära känna den milda och vägledande skammen, den som står på vår sida, för att bygga upp en motståndskraft mot den giftiga och exkluderande skammen, den som får oss att vilja gå undan. Förskjuta oss. Få en lucka i golvet. Att faktiskt inte stå ut. I sin extrem blir önskan att försvinna från jordens yta bokstavlig. Då är skammen inget annat än förödande.

Skam finns alltså på skalan lätt rodnad i ena änden till självmord i den andra. Ingen annan känsla gör oss så ensamma. Ingen annan hjälper oss så bra in i tillhörighet och gemenskap.

Så om du är förälder, lär barnen att lära känna sin skam.

Visst låter det hemskt? Ja, för att vi inte har någon annan upplevelse i kroppen när vi hör ordet än den vedervärdiga, utsatta värdelöshetskänslan då vi straffas och lämnas ensamma tills vi blivit snälla, ungefär. Inget bra sätt. Lämna aldrig barn ensamma med stark skam, förklara vad det var som hände, håll koll på om skamkänslan är relevant och ös medkänsla över dem om hur jobbigt det är när man varit dum!!! Skam får sina rätta proportioner av empati.

Då kan man också bli bekant med den milda skammen, den som uppstår automatiskt så fort vi vill vara med i leken. Så fort vi vet att vi vill tillhöra, blir vi rädda för att bli avvisade, ställda utanför. Den rädslan är själva skammen, och den sätter igång direkt. Vi kan inte rå för det; så är vi programmerade och så fungerar den sociala människan. Vi pejlar hur man beter sig i en grupp vi vill tillhöra, i klassrummet, på kalaset, på jobbet. Den gången vi faktiskt bryter mot någon oskriven norm höjs skamnivån. Shit, vad pinsamt …

Se den milda skammen som vägledning, och vägled dina barn genom den hemska känslan när den kommer och faktiskt är där av en anledning som går att förklara. Vi människor, stora som små, gör inte alltid rätt. När vi själva bär skulden känns det dumt. Förklara inte bort den där dum-känslan, men förklara hur tankarna kan leda fel: När vi gjort något pinsamt, genant, kan barn, precis som vuxna, tro att vi ska bli utstötta. Inte får vara med i gemenskapen för att vi varit dumma. Det är ju inte sant, men sånt fattar ju inte ens tankar. Däremot kan det bli sant om vi övar upp förmågan att stänga av skammen. Skamlöshet är respektlöst.

I dag, just i vår tid, behöver vi kunna mycket mycket mer om vad skam är och vad skam gör och hur skam känns – därför att verktygen för att förödmjuka andra har blivit så oerhört starka. Antalet självmord på grund av nätmobbning ökar dramatiskt i världen. Andras medkänsla och empati är enda motgiftet mot förödande skam. Men för att kunna känna med andra, måste man ju själv veta hur skam känns. Ha tränat sig i att härbärgera mild skam, ha fått erfarenhet av hur man kommer vidare och hur man står emot orättfärdigt skambeläggande.

Monica Lewinskys Ted Talk har visats nästan fyra miljoner gånger på drygt en månad. Anledningen till att hon berättar om sin egen offentliga  förödmjukelse för 17 år sedan och knappt orkade leva vidare, är för att uppmärksamma den ökande nätmobbningens konsekvenser.

Därför ska man låta barn lära känna sin skam.