Egen kunskap om vad psykisk ohälsa är, hur svåra livshändelser känns och hur man kan hitta vägar vidare – det tycks fungera förebyggande mot självmordsförsök och allvarliga självmordstankar, var en nyhet jag rapporterade om i fredags. I dag är min SvD-intervju med 23-årige Charlie Eriksson som räddades efter att ha svalt alldeles för många tabletter den mest delade på SvD.se. Charlie tvångsvårdades och fick hjälp på olika psykiatriska kliniker.
Sedan dess sprider han kunskap om psykisk ohälsa genom sin sajt aldrigensam.com som riktar sig direkt till unga. Och han har lyckats nå fram, kanske för sin inställning – ”psykisk ohälsa ska inte vara skittrist”. Bara det att sajten finns har räddat livet på många som kanske egentligen varit i samma situation som Charlie: Han ville inte alls ta livet av sig, utan stod bara inte ut med sin panikångest.
När man ger ungdomarna själva makt över sitt psykiska välmående – ja, då har man fått det enda hittills verksamma motmedlet mot självmord. I dag sprids nyheten om hur självmordsförsök bland unga kan HALVERAS genom lektioner i psykisk ohälsa, redskap för att bygga upp sitt psykiska välmående och träning i hur svåra känslor känns och ska tolkas. Läs om en banbrytande forskningsstudie med 11 080 skolungdomar i EU. Läs också min SvD-intervju med Charlie Eriksson, en 23-åring som när han fick kunskap om sig själv och sin panikångest inte alls ville begå självmord längre.
I höst har den första boken på svenska kommit om så kallad transkulturell psykiatri – en inriktning som visar hur förståelse för en patients kulturella bakgrund kan förändra bilden av vad han eller hon egentligen lider av. I år har också en särskild intervjumetod om kulturell bakgrund tagits med i den nya diagnoshandboken DSM-5.
Så nu lägger jag in länkar här till en artikelserie jag skrev för SvD för några år sedan om just Transkulturell psykiatri (Natur & Kultur). Jag intervjuade psykiatern Sofie Bäärnhielm, som nu alltså skrivit en bok, samt internationella auktoriteter som var i Stockholm för en konferens på temat. Det var helt nytt för mig då. Att den kulturella förståelsen inom psykiatrin är så viktig förstod jag genom anekdoter om hur diagnoser kan komma till: Förr kunde det handla om grönländska kvinnor som skrikande slet av sig kläderna och kastade sig i snön. De ansågs lida av arktisk hysteri – långt in på 1900-talet. Eller om människor som i början av förra seklet blev bleka och ämliga efter långa tågresor och diagnosticerades med rese-psykos. Och ganska nyligen kunde det röra urbaniserade kineser som varnades för att drabbas av qigong-psykos om de tänkte fortsätta att hålla på med de krävande – nåja – rörelserna. Det var på 1980- och 90-talen.
Modern psykiatri har konstaterat att dessa diagnoser aldrig var några psykiatriska sjukdomar. Ändå kan de finnas beskrivna än i dag i våra uppslagsverk. Orsak: Kulturkrockar. Inte minst på psykmottagningarna.
Läs mina SvD-artiklar som introducerar ämnet som länge har varit stort i Kanada och USA. Och om vad de grönländska kvinnorna led av – egentligen.
