Ta emot, tänker jag. Att ta emot godhet. För att någon vill dig väl, bara för att det är du, för att hen vet att du behöver det. Har du gjort det? Hur kändes det? Som en present som just du var värd, eller ville du protestera?
Ibland kan det vara som en mur där inne, eller en taggtrådsbarriär, även om den andra kanske bara ser dina uppvända handflator. Nej, nej, det kan jag inte ta emot, nej, inte ska väl jag …
I tisdags såg jag Acts of Goodness på Dramaten, ett gästspel på lunchen med en gymnasieklass från Västerås i publiken. Läs hur det fick mig att tänka på att många har svårt – inte bara för att ha förståelse för sig själva, utan också för att ta emot något som är bra för dem från andra.
En vanlig fråga jag får (senast under seminarieframträdanden på Bok & Bibliotek) är: Varför är vi så självkritiska? Var kommer det ifrån?
När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.
Boken ligger på topplistorna sedan den kom ut 2014.
Mina svar handlar om allt från evolutionen och tillrättavisande föräldrar till jämförelsekulturen i dagens sociala medier-samhälle. Nu ska jag hålla mig till barndomen, för i söndags gick jag och bokmässe-lyssnade på Petra Krantz Lindgren om hennes föräldrabok ”Med känsla för barns självkänsla”. Vad gör vi mammor och pappor som kan putta in barn i alldeles för mycket självkritik?
