Berlin, 25 år senare. Vi är här! Hela staden firar att muren föll den 9 november 1989, plötsligt, bara. Sten för sten, betongskärv för betongskärv. Istället står här vita ballonglyktor längs 15 kilometer av den forna gränsen i innerstan mellan gamla Öst- och Västberlin – i kväll kvart över sju ska de stiga mot den mörka himlen som en hyllning till friheten. Läs om 25-årsjubileet – men också om mitt besök med SvD i Öst inför återföreningen 1990.
Festligheterna har sitt centrum vid Brandenburger Tor, tv-stationerna är på plats och på flera ställen i stan visar storbildsskärmar en 20-minutersfilm över Murens historia. Vi som blir stående på trottoarerna för att titta förskräcks tillsammans över politiken som ledde fram till att man fick människor att bygga upp Die Mauer. Murbruk, stora betongsegment, taggtråd, vakttorn. Vi gråter när vi får se familjerna som splittras. Vi grips av lyckade flyktförsök och skrattar högt ihop – här den 9 november 2014: för på filmduken ser vi överlyckliga människor plötsligt bara gå över gränsen i kvällsmörkret för exakt 25 år sedan.
Här ser du en liten, liten bit av den gamla, ursprungliga Berlinmuren. Inför att Öst- och Västtyskland skulle förenas igen den 3 oktober 1990 skickades alla redaktioner på SvD till det som några veckor till skulle kallas Östtyskland. Muren var jämnad med marken. Ett ingenmansland gapade tomt mitt i stan. På den onaturligt platta marken hittade jag en bit som jag bevarat sedan dess. Ett minne av en annan mentalitet.
Den hösten var jag redaktör för en avdelning på SvD/Näringsliv som handlade om HR (Human Resource på ren svenska): personal- och ledarskapsfrågor, grupp- och organisationspsykologi. Nu skulle jag rapportera om samma frågor från det forna DDR:s sista dagar. Jag fick leta länge efter teman som passade mina idéer om personalansvar, chefsutbildning och organisationsfrågor. Jag hittade en kursgård en bra bit från Östberlin och fick träffa en handfull chefer på skolbänken i ledarskap.
De satt på andra sidan ett enkelt konferensbord. De hade nästan exakt likadana, mörkgråa kostymer med litet hög knäppning på kavajslagen. Smala slipsar. Ledarutbildningen hade brukat pågå i tre månader; med det nya, återförenade Tyskland i antågande hade den kortats till sex veckor. Cheferna bodde på kursgården under tiden och nu handlade det allra, allra mest om att snabbt som attan försöka förstå marknadsekonomin.
Jag hade en tolk med mig för att göra intervjuerna, Marlene som var lärare och lärt sig svenska under ett år på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Hon var bekymrad över alla skolböcker som bytts ut på några månader och nu skulle handla om västeuropeiskt tänkande och en annan ekonomisk teori än femårsplaner styrda från kommunistpartiet. Hur skulle hon kunna undervisa sina elever i något hon inte hade en aning om?
Jag minns särskilt en sak som Marlene sa, och en sak som cheferna på kursgården frågade om. Marlene var nästan enbart positiv inför öppnandet mot väst, men kände också en stark oro. Hon hade vuxit upp i ett land där man hjälpte varandra. En stöttande attityd. Nu befarade hon att hennes del av Tyskland på kort tid skulle göra likadant som i väst – och så visade hon med armbågarna. Vinklade dem från kroppen och stötte med dem utåt ett par gånger. Som om det stod någon på var sida som hon ville vinna över. ”Jag är rädd för att vi kommer att få ett mycket hårdare klimat nu med mer konkurrens mellan oss människor”, sa hon.
Och de forna DDR-cheferna? De såg så bortkomna ut när de försökte förklara vad de inte förstod av marknadsekonomiskt tänkande. De kunde inte se en marknad framför sig. De hade aldrig hört talas om tillgång och efterfrågan. De visste ingenting om tillväxt eller inflation och umgicks inte med begrepp som sysselsättning och arbetslöshet. Alla hade ju lön vare sig de gick till jobbet eller inte, vare sig de hade en uppgift eller inte. Så vad var en marknad? Eller, som någon till slut frågade: ”Also, was ist ein Kunde?” ”Vad är en kund?”
Jag minns att jag tänkte att visst, människan är sig i grunden lik från de gamla grekerna och framåt. Vi är ärelystna och giriga, vi känner kärlek och besvikelse, vi kan bli arga och glada. Vi slåss om makten och kan gå genom eld för våra barn. Vi krigar och är grymma, vi sluter fred och är goda. Allt om vartannat, allt i alla tider. Det djupt mänskliga är sig likt genom årtusendena.
Men inrätta en Järnridå. Bygg en Mur. Stäng ute oliktänkandet. Styr genom rädsla och understöd passivitet med bidrag. Och för allt i världen, lär inte ut något om andra synsätt. Och du kan förändra människors mentala värld på 44 år. Det var så länge Järnridån fanns, som en osynlig mur genom Europa.
När vi minns hur den synliga Muren mitt i Berlin föll ska vi försöka se vilka nya murar som har byggts sedan dess, vilka tankesätt vi vägrar ta till oss och vem som försöker styra oss genom rädsla. För även när det gäller hur vi kan påverkas mentalt är människan sig lik. Genom alla tider. Genom alla ideologier.