Rör inte barns självkänsla, stärk relationen

En vanlig fråga jag får (senast under seminarieframträdanden på Bok & Bibliotek) är: Varför är vi så självkritiska? Var kommer det ifrån?

När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.

Mina svar handlar om allt från evolutionen och tillrättavisande föräldrar till jämförelsekulturen i dagens sociala medier-samhälle. Nu ska jag hålla mig till barndomen, för i söndags gick jag och bokmässe-lyssnade på Petra Krantz Lindgren om hennes föräldrabok ”Med känsla för barns självkänsla”. Vad gör vi mammor och pappor som kan putta in barn i alldeles för mycket självkritik?

Petra Krantz Lindgren är beteendevetare, populär bloggare och ger kurser i aktivt föräldraskap. Hon använder ett underbart citat av sin egen 8-åring: ”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.”

Hur många av oss har inte förtjänat att få höra samma sak? Inte för att vi ska sluta fostra våra egna barn, utan för att det här barnets kloka, kärleksfulla fostran av sin egen förälder är så mitt i prick: Hallå, även om du har ansvar för att lära mig fungera i samhället, ska du också få mig att känna mig älskad precis som jag är.

Pappa, vem älskar du mest? Dig själv eller mig?

Det är inte givet hur man ska göra utan att det blir ett jagande efter självkänsla, det som jag varnar för också i min egen bok. Men man kanske  i alla fall kan se till att barnen inte börjar ”gilla sin egen perfektion”, som Petra uttrycker det, eller ”lägga sitt eget värde i beröm”. Och så säger hon något som är kärnan i självmedkänsla: Hur gör vi så att ett barn kan känna ömhet för sig själv, med de fel och brister man har som vanlig människa?

Petra Krantz Lindgren kommer inte med några verktyg, inga särskilda metoder. Hon tror istället att ”det viktigaste och mest värdefulla i oss hämtar näring i de relationer vi har med människor som betyder något”. Det är det som finns mellan oss och barnen vi ska stärka, inte ge oss på barnens självkänsla. För tänk efter, säger Petra, om vi föräldrar signalerar att deras självkänsla behöver något – hur skulle de kunna uppfatta det? Som en förvirring, kanske; vad är det som ska stärkas, vad är det som är svagt i mig, vad är fel? Typisk grogrund för självkritik.

Petra Krantz Lindgren har fem områden som kan utveckla relationen mellan stora och små. Tänk på att göra så här, du som är vuxen:

1. Att lyssna och samtidigt känna in barnet. (Då räcker det inte att lägga undan mobiltelefonen, tänker jag, utan lyssna bakom orden.)
2. Att upprätta en känsla av likvärdighet mellan dig och barnet. (Som att inte alltid bestämma och peka med hela handen, utan ta sig tid att förklara skälet till varför man vill bestämma.)
3. Att vara ärlig på ett respektfullt sätt. (Tänker på när min dotter också som 8-åring frågade: ”Pappa, vem älskar du mest? Dig själv eller mig?”  och han svarade ”Mig själv”. Och förklarade varför. Jag höll på att explodera för jag trodde inte hon skulle klara av något sådant. Så jag slirade rejält i mitt svar när hon ställde samma fråga till mig. Var det respektfullt?
4. Att ha barnets behov för ögonen. (Man har ju varit full av prestations-ambitioner för sitt barn. Att hon borde följa med till Kina på en körresa med skolan, till exempel. Det blev bra till slut, men under förberedelserna gick nog mina ambitionsbehov ibland före min 12-årings trygghetsbehov. Konsten är att pusha utan att blunda för hur hur det står till där inne hos de små.)
5. Att vara helhjärtat intresserad av vad som pågår inuti barnet. (Se exempel från Petra Krantz Lindgren nedan.)

Det är viktigt att mamma och pappa har intresse för mig som varelse, inte för någon som ska prestera, göra, leverera.

Petra använder en enkel cirkelsymbol för att förklara oss människor. Yttersta lagret är ytan, det skyddande skalet, vad vi visar upp i fråga om kanske kläder, ägodelar, status, boende. Hon kallar det human having – eller man skulle kunna säga människan som skyltfönster.

Där innanför har vi ett nytt skal som består av våra handlingar, human doing, eller den görande människan.

Längst in sitter kärnan som är våra känslor, tankar och värderingar. Vår längtan, våra drömmar. Human being, människan som varelse och existens. Vad skulle hända om vi alla visade mer intresse för hur vi tänker och känner, vad vi värdesätter eller gör oss arga?

”För ett barns känsla av att vara viktig och värdefull är det såååå viktigt att mamma och pappa har intresse för mig som varelse, inte för någon som ska prestera, göra, leverera”, säger Petra.

Man ska bygga barnen inifrån. Kolla mer på vad som är inuti dem än vad de gör.

Exemplet: Ditt barn kommer med en teckning, stolt, och du … (… vet säkert redan vad som är meningen att du ska säga för det här resonemanget …) … svarar reflexmässigt: Vad duktig du är!

”Barnet ber om bekräftelse för sitt varande. Du svarar med bekräftelse på prestation”, konstaterar Petra. Istället kan vi visa intresse för teckningen – ”Berätta vad du håller på med!” – eller för barnet självt – ”Vad är det bästa för dig med att rita?”

Om vi aldrig bekräftar barnets kärna på det där sättet kanske vi puttar ut barnet i ett gungfly av förvirrad osäkerhet. För varje gång de misslyckas, vilket kommer att ske, kan det uppstå en diffus oro. Så småningom är känslan tydlig: Duger jag? Är jag misslyckad om jag inte gör något ”duktigt”? Är jag värdelös som människa nu när jag inte presterar? Det är inget som någon förälder menar, men det är så självkritik kan uppstå och bli en invand röst inom oss.

”Man ska bygga barnen inifrån. Kolla mer på vad som är inuti dem än vad de gör”, är Petras uppmaning. För det innebär att vi samtidigt ger våra barn redskap för att lyssna inåt. Och så avslutar hon med ett annat citat av sin dotter: ”Föräldrar ska inte lära barn att bli perfekta. De ska lära barn att de duger som de är.”

Föräldrar ska inte lära barn att bli perfekta. De ska lära barn att de duger som de är.