Äsch, tänker jag när jag känner mig sårad. Det är bara jag som är dum. Shit att jag alltid ska krångla till det. Och så försöker jag stoppa undan det som är upprört i magen så att det inte ska märkas.
Än i dag skäms jag ibland för att jag har behov. För att jag har känslor. För att någon annan trampar på mig eller för att min ilska tar plats. Som barn fick jag vara glad och duktig, men inte sur och absolut inte arg.
Är det mammas fula flicka? Skäms på dig!
Den här veckan deltar jag i #känslouppropet, ett antal bloggare som slår ett slag för barns rätt att lära känna och uttrycka sina känslor.
Jag är övertygad om att förmågan att förstå sina behov, kunna berätta för andra hur man har det med sin sårbarhet och upprördhet är avgörande för att vi ska må bra i själen. För när jag inte visste vad jag kände blev jag hetsätare. När jag inte förstod mina behov skrek jag i raseri på min partner. Och flydde. Jo, jag har bit för bit fått alltmer självmedkänsla – söker tröst när jag tror att jag är utanför, tillåter mig att vara arg och ber om ursäkt när min förtvivlan förvandlas till raseriutbrott.
Men jag har fortfarande inte kommit tillrätta med att jag skäms för mina känslor. Skam är något jag fick lära mig mycket om som barn. Men inte på det goda och förstående sättet som ger oss vägledning in i relationer, utan som uttryck för att det var fel på mig. Jag var fel.
Att som vuxen prata om sin skam är okej, men när det gäller barn verkar det nästan förbjudet område. Skam är en så fruktansvärt obehaglig känsla att vi kanske tror det är bäst om barn slipper uppleva den? Men hur ska barn då veta vad det innebär att skämmas? Hur ska de veta att deras påhopp och mobbing på sociala medier sätter igång just skammen hos kompisarna? Skam uppstår nämligen när vi är exponerade för andras blickar och bedömningar, och lever sedan vidare när vi är ensamma med oss själva. Skam gör att vi vill gå undan. I allra värsta fall går vi undan så vi inte finns mer.
Och vi kan inte påstå att skam inte bör finnas, för den är en grundkänsla. När den är bra för oss ger den oss vägledning in i gemenskap (ajdå, så här får man inte göra här, det var visst litet pinsamt) och den är intimt sammanbunden med vår förmåga till inlevelse i andras känslor. Empatin.
Jag hörde nyligen en historia på radion som påminde om dem min mamma berättade om att vara en god värdinna på middagsbjudningar: en av gästerna råkar hälla ut sitt vinglas. Då gör värdinnan snabbt en rörelse så att hon råkar hälla ut sitt. Hon vet precis hur den pinsamheten känns och vill bespara sin gäst skammen.
Tänk om någon vuxen tagit mig i handen när jag var barn, gått undan med mig och sagt: ”Det kan vara pinsamt för andra att du … ” Eller ”när man varit dum, är det vanligt att man själv känner sig dum”, och istället för att tillrättavisa framför andras blickar berättat vad skam är för en känsla. Att den behövs för att vi ska förstå, ibland med obehag, vad som är gott och medmänskligt beteende. Tänk om jag som barn hade förstått hur lätt skammen kan ta över, och få mig att tro att jag är en dålig människa. Tänk om jag hade hört vuxna om och om igen berätta att även om jag kanske gjort något som inte var bra, så är jag bra.
Andra människors närvaro, förståelse, medkänsla överbryggar den förgörande skammen. Först nu, som vuxen, har jag lärt mig att om andra inte finns där, kan jag lära mig att stå på min egen sida. Självmedkänsla är bästa motgiftet mot förödande skam. Och det är ingen bra idé att utrota skamkänslorna. Den norska kritikern Kari Løvaas skriver i sin bok Och de såg att de var nakna: ”För mycket skam är förlamande, men utan skammen, utan förmågan att upptäcka sig själv utifrån, går det inte att bli en vuxen, ansvarsfull människa.”
Tänk om 1950-talets vuxna hade kunnat visa mig hur man handskas med skamkänslorna istället för att lämna mig ensam på rummet med en förintande känsla av att vara tillrättavisad. Det var fel på mig. Jag var fel.
Så – lär barnen lära känna sin skam. Och lämna dem för guds skull inte ensamma med den.
Läs mitt tidigare blogginlägg om barn och skam här.