I höst har den första boken på svenska kommit om så kallad transkulturell psykiatri – en inriktning som visar hur förståelse för en patients kulturella bakgrund kan förändra bilden av vad han eller hon egentligen lider av. I år har också en särskild intervjumetod om kulturell bakgrund tagits med i den nya diagnoshandboken DSM-5.

Så nu lägger jag in länkar här till en artikelserie jag skrev för SvD för några år sedan om just Transkulturell psykiatri (Natur & Kultur). Jag intervjuade psykiatern Sofie Bäärnhielm, som nu alltså skrivit en bok, samt internationella auktoriteter som var i Stockholm för en konferens på temat.  Det var helt nytt för mig då. Att den kulturella förståelsen inom psykiatrin är så viktig förstod jag genom anekdoter om hur diagnoser kan komma till: Förr kunde det handla om grönländska kvinnor som skrikande slet av sig kläderna och kastade sig i snön. De ansågs lida av arktisk hysteri – långt in på 1900-talet. Eller om människor som i början av förra seklet blev bleka och ämliga efter långa tågresor och diagnosticerades med rese-psykos. Och ganska nyligen kunde det röra urbaniserade kineser som varnades för att drabbas av qigong-psykos om de tänkte fortsätta att hålla på med de krävande – nåja – rörelserna. Det var på 1980- och 90-talen.

Modern psykiatri har konstaterat att dessa diagnoser aldrig var några psykiatriska sjukdomar. Ändå kan de finnas beskrivna än i dag i våra uppslagsverk. Orsak: Kulturkrockar. Inte minst på psykmottagningarna.

Läs mina SvD-artiklar som introducerar ämnet som länge har varit stort i Kanada och USA. Och om vad de grönländska kvinnorna led av – egentligen.

Fortsätt läsa Diagnos eller kultur, det är frågan →