Om det finns något personlighetsdrag som kvinnor skäms för i världen, så är det att bli betraktad som självisk. Därför sätter de nästan alltid andras behov före sina egna.
Och om det finns någon känsla som kvinnor skäms för i världen, så är det … Gissa vad?
Christine Brähler, PhD, psykolog och kursledare för Mindful Self-compassion, MSC. Utbildar också lärare inom MSC.
Christine Brähler har brottats med bägge. Försökt hjälpa andra så mycket att hon hamnat i empatitrötthet, och undertryckt sin ilska så hårt att hon inte känt den.
Precis de här tendenserna har hon sett hos kvinnliga kursdeltagare runtom i världen när hon som en av ledargestalterna inom Mindful Self-compassion undervisat i självmedkänsla de senaste fem åren.
Äsch, tänker jag när jag känner mig sårad. Det är bara jag som är dum. Shit att jag alltid ska krångla till det. Och så försöker jag stoppa undan det som är upprört i magen så att det inte ska märkas.
Än i dag skäms jag ibland för att jag har behov. För att jag har känslor. För att någon annan trampar på mig eller för att min ilska tar plats. Som barn fick jag vara glad och duktig, men inte sur och absolut inte arg.
Är det mammas fula flicka? Skäms på dig!
Den här veckan deltar jag i #känslouppropet, ett antal bloggare som slår ett slag för barns rätt att lära känna och uttrycka sina känslor.
Skam, tänker jag. Nödvändigt för att få passa in, förödande att bli utsatt för. Trodde jag sa bägge delarna under mitt föredrag i går kväll men en kvinna i publiken varnade efteråt: ”Det är väl skamlöshet som är förödande! Och det är vad som sprider sig i dag när föräldrar inte vill att deras barn ska känna skam.”
Är det så? Försöker mammor och pappor att få sina barn att slippa skam? I så fall gör de sina barn en björntjänst.
