Skäms inte för din ilska, var stolt!

Om det finns något personlighetsdrag som kvinnor skäms för i världen, så är det att bli betraktad som självisk. Därför sätter de nästan alltid andras behov före sina egna.
Och om det finns någon känsla som kvinnor skäms för i världen, så är det … Gissa vad?
DSCF2661
Christine Brähler, PhD, psykolog och kursledare för Mindful Self-compassion, MSC. Utbildar också lärare inom MSC.

Christine Brähler har brottats med bägge. Försökt hjälpa andra så mycket att hon hamnat i empatitrötthet, och undertryckt sin ilska så hårt att hon inte känt den.

Precis de här tendenserna har hon sett hos kvinnliga kursdeltagare runtom i världen när hon som en av ledargestalterna inom Mindful Self-compassion undervisat i självmedkänsla de senaste fem åren.

– Själv har jag varit mycket av en ja-sägare, och inte märkt när människor gått över mina gränser, berättar hon under sin första intensivkurs i Sverige i mitten av oktober.

40 personer, varav några från Storbritannien och några från våra nordiska grannländer, fick pröva att möta svåra känslor med vänlighet, njuta mer av de som känns bra, öva upp medkänsla med oss själva och se om vi kunde få fatt i den inre kritikern.

Men Christine Brähler har aldrig varit så där hård mot sig själv, säger hon.

– Mitt problem handlade om att jag försökte hjälpa alla andra.

Christine Brähler är den första europé som blivit utbildad till lärare inom Mindful Self-compassion och har funnits med i ledningen sedan starten 2010. Hon är psykologie doktor och flyttade från Bayern i sydöstra Tyskland som 18-åring för att studera till psykolog i Storbritannien. Hon fick sitt första jobb inom psykiatrin i Scotland 2005 och mötte patienter med komplexa psykiatriska problem. Mindfulness blev hennes sätt att balansera känslan av att vara överexponerad för mänskligt lidande.

– Jag kämpade verkligen, berättar hon. När jag sedan fick sjukhuspraktik på en avdelning för patienter i livets slutskede reagerade jag väldigt starkt. Jag kände mig helt hjälplös inför deras lidande. Det var som om botten gick ur mig.

Hon minns hur sängarna avdelades med bara skynken emellan. Hur sköterskorna var genomstressade. Hur maktlös hon kände sig – vad skulle hon kunna bidra med?

– Det var en stressig miljö med oerhört mycket förtvivlan. Hur skulle jag kunna hjälpa alla dessa människor? Enligt mindfulnessböckerna jag då läste skulle allt handla om acceptans.

nar-allt-rasar-samman-innerliga-rad-for-svara-stunder
Pema Chödrön, När allt rasar samman

Men i den vevan kom Christine Brähler också i kontakt med Pema Chödrön, lärare inom en tibetansk buddhistisk väg (Shambhala). Pema Chödrön föreslog ett litet annorlunda förhållningssätt: Snarare handlar det om att överlämna sig åt lidandet och inse att det är en del av livet. För att göra det, behöver man också ta in medkänsla och mod.

– Enligt de tibetanska lärarna, fanns ett annat sätt att leva med sin förtvivlan. Och det var som en aha-upplevelse för mig. Att balansera min smärta var inte det viktiga, utan att odla min kärleksfulla känsla. Det är den som ger mig styrka, den som befriar mig från rädslor.

Christine Brähler gick kurser i medkänsla i sin mindfulness-förening och deltog i work-shops med den brittiska psykologipfrofessorn Paul Gilbert, som utvecklat compassion-fokuserad terapi, CFT. Hon säger att hon lärde sig massor om självkritik och skam, och att många är rädda för medkänsla. Men också att vårt ’medkännande jag’ är något mycket mer naturligt än vårt ’självkritiska jag’.

­– Alla aspekter av medkänsla som finns i dig är din medkänsla. Din själv-relation. Det är genom den du kan aktivera ditt medkännande jag, eller din buddha-natur, säger Christine Brähler och jämför en urgammal tibetanska tradition som hon också har studerat.

”Att det fanns ett annat sätt att leva med sin förtvivlan var som en aha-upplevelse för mig.

compassion-focused-therapy
Paul Gilbert: Compassion Focused Therapy

Medan CFT har olika visualiseringsövningar, som att föreställa sig en äkta medkännande människa, eller spela rollspel för att ta emot medkänsla från andra, går vissa buddhistiska utövningar ut på att meditera över ett gudomligt väsen som representerar medkänslan. Bägge metoderna syftar till att erfara känslan – på omvägar. När man sedan lösgör sig från övningen har den sått ett frö i hjärtat och man kan själv aktivera sin medkänsla.

– Jag blev helt fängslad av de här parallellerna mellan tibetansk buddhism och CFT, förklarar Christine Brähler.

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan compassionfokuserad terapi och Mindful Self-compassion?

– Terapin har utvecklats för personer med mer allvarlig psykisk ohälsa. De kan ha en djupt liggande rädsla för medkänsla, vilket kan sätta igång trauma och avståndstagande. Mindful Self-compassion är för dem som har relativt lätt att aktivera sin medkänsla och riktar sig till en mycket bredare publik.

Det buddhistiska förhållningssättet visade dig ett annat sätt att leva med din förtvivlan. Vad hände för dig?

– När jag försökte göra alltför mycket för andra hamnade jag i empatitrötthet. Jag förlorade mig själv i patienterna. För att kunna hjälpa dem behövde jag tillåta mig att ha medkänsla med mig själv.

Men innan hon nådde dit var Christine Brähler med om ett avgörande ögonblick då hon plötsligt ”mjuknade i kroppen och blev tillåtande mot känslan”, termer som också används inom Mindful Self-compassion.

Tillitsdagen
Konferensgrafik av Fanny Norlin från Tillitsdagen 2015 på Karolinska institutet

”Jag behövde tillåta mig att ha  medkänsla med mig själv.

– Jag överlämnade mig och kände bara Ja, låt känslorna ta mig! Den kapitulationen hjälpte mig att stanna med de svåraste känslorna.

Efteråt insåg hon för första gången det smärtsamma faktum som nu hjälper henne att inte förlora sig i andras behov: när andra människor lider finns en gräns för vad vi kan göra för dem. Själv hade hon velat rädda alla.

– Men jag kan ju inte det. Det står inte i min makt, hur mycket jag än skulle vilja. När jag fick lugna mig med den insikten, och ha förståelse för mina reaktioner, kunde jag vara med patienterna snarare än att försöka rädda dem. Och bry om dem mer kärleksfullt. Samtidigt fick jag mycket mer energi.

mindful-compassion
Paul Gilbert & Choden, Mindful Compassion

Och så var det då ilskan. Numera känner Christine Brähler snabbare att hon är arg, och därmed om andra går över hennes gränser. Eller om hon själv håller på att göra samma sak …

– Vi behöver vår ilska. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta den. Den skyddar mig, visar att något inte är okej, och är inget att skämmas för. Men arga kvinnor har avfärdats som hysteriska och fåtts att känna skam för sin ilska. Istället behöver vi lära oss att den är formidabel!

”Arga kvinnor har avfärdats som hysteriska och fåtts att känna skam för sin ilska. Istället behöver vi lära oss att den är formidabel!

Dock gäller det att inte bara agera ut sina aggressioner, förklarar hon, eller hålla fast vid dem. Då hamnar vi bara i bitterhet: ”Som att ta gift fastän man önskar att den andra ska dö.” Om ilskan, som är en mycket hård känsla, kan bli mött med medkänsla, som är så mjuk, kan man lära sig något. Förra året, i en sådan övning, upptäckte Christine ”vilken juvel som kan finnas inom varenda känsla”.

– Ilskan är så rik. Om du kan hålla den i medvetenhet och lyssna till vad den vill säga, får du en klarhet i energin, en riktning.

Att vi kvinnor skäms för att vara själviska och för att känna ilska – den skammen finns alltså över hela världen?

– Ja, det är universellt, så vitt jag kan se, och jag tror det blir vanligare och vanligare att folk skäms.

Det mest universella är skammens sociala funktion. Skam väcks av vårt behov av att höra till. Genom tillhörigheten får vi bidra till gruppen och känna oss värda att älskas. Allt detta är helt grundläggande för vår överlevnad och för att vi ska må bra.

– Andras tecken på icke-gillande knäcker oss, förklarar Christine Brähler som samma dag noggrant gått igenom skammens mekanismer med oss på kursen.

– Vi behöver få finnas till på ett positivt sätt i andras ögon för att kunna utveckla en sund självbild. Det gör oss mer benägna att tåla skam.

Den universella skammen speglas också i vad Christine Brähler kallar ”negativa trossatser”. I världen lär det finnas 10-15 sådana som vi går omkring och ältar om oss själva. Till exempel: ”Jag är inte värd att älskas”, ”Något är i grunden fel med mig”, ”Jag har inget att komma med”, ”Jag är ful”, ”Jag är avskyvärd”, ”Jag är ett enda stort misstag”, ”Jag är självisk”.

– 7 procent av mänskligheten tror på var och en av dem, påstår Christine Brähler.

Det betyder att det finns 500 miljoner människor där ute som tänker likadant om sig själva. För varje trossats.

twitterSå om jag sätter upp ett twitterkonto för varje påstående, skulle vart och ett alltså kunna få 500 miljoner följare?

– Ja, haha! Jag tror det redan finns en Failure Club i Nederländerna …

Skam är som att vara i ett svart hål, alldeles ensam. Hur gör man för att inte fastna där? Att sätta ord på sin skam är ett framsteg, säger Christine Brähler. Ändå är första och svåraste steget att undersöka vad som kan finnas under skammen, kanske en rädsla för att bli avvisad. Sedan kan man fortsätta med att erkänn skammen, och görs sig bekant med känslan.

Den är ju jobbig. Klarar man det själv?

– Ja, för man kan lugna sig själv med fakta, att skam behövs för vår överlevnad. Utan skam blir vi psykopater. Den upprättar kontakt med andra, visar oss vägen till tillhörighet och gemenskap.

Christine Brähler vet att det är hemskt i det svarta hålet alldeles ensam, så vi kan bara kliva ner där med hjälp av medkänslan, konstaterar Christine Brähler och föreslår att ”kärleksfull vänlighet kan få vara solskenet som lyser upp vägen ned i skammens källare”.

– När jag tittar på sånt jag inte vill ta upp i ljuset, kan jag i den där jobbiga känslan trösta mig med att misstag är något universellt. Det hör till det allmänmänskliga. Och så fort du lugnar dig själv med medkänsla, låter den lysa in i det svarta hålet, förändras skammen.

– Medkänslan vet att hela mänskligheten är likadan, så varför inte passa på och ta med alla de där 500 miljonerna in i ditt svarta hål?

Då tänker jag att ”mig lurar du inte, det var ju ändå jag som gjorde fel och därför är värdelös!”

­– Ja, skam trycker på ömma punkter, får oss att känna oss uteslutna och icke-tillhöriga. Då kan man vara litet ödmjuk: Jag är bara mänsklig, jag lär mig. Jag kan inte mer än så här just nu. Hjälp mig att förändras. Även om jag känner skuld för att jag gjort någon illa, är andra delar av mig helt okej. De tillåter mig att säga förlåt.

© Agneta Lagercrantz

DSCF2644
Rebecka Bobst, Christopher Germer, Christine Brähler och Camilla Sköld, lärare på Steg 1-kursen intensiv i Mindful Self-compassion, oktober 2015

En reaktion på “Skäms inte för din ilska, var stolt!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *