Självmedkänsla – ska vi prata om det?

I mars och april har jag hållit föredrag i kyrkor och bokhandlar, hos terapeutföreningar och i bildningsverksamheter –och jag upplever att intresset för självmedkänsla börjar växa. Boken går bra och många frågar efter fördjupning – kurser, utbildning, workshops.

Dags att ordna mötesplatser, tänker jag, och har nu genomfört en samtalskväll om självmedkänsla i frilanslokalen där jag jobbar. Jag tänkte samla ytterligare en grupp den 21 maj och alla är välkomna – oavsett om du hört mina föredrag, följt min mejlkurs Daily Bits Of Självmedkänsla  eller läst boken. Vi utgår från ämnet, och samtalar gemensamt utifrån vilka tankar och känslor som väckts hos oss när vi bekantar oss med begreppet Självmedkänsla.

Nyligen kom förresten en rapport från en amerikansk on-line-kurs i lyckoforskning, där det visar sig att en av de tre hörnstenarna inom självmedkänsla också är en av de tre viktigaste pusselbitarna för hållbar lycka: Nämligen känslan av att vara en människa bland människor. En öppenhet för det djupast mänskliga i oss, vår sårbarhet och ofullkomlighet, kan få oss att våga ta kontakt med andra och skapa gemenskap trots alla möjliga olikheter. För om det är något vi delar med andra här i världen, så är det att vi bara är människor och att vi är beroende av andra. Precis det man lär ut i självmedkänsla – att inte tro att man måste vara perfekt för att få vara med. Att inse att alla där ute har fel och brister. Att vi är människor. Och att vi mår som bäst när vi känner gemenskap, tillhörighet och kontakt med varandra.

PS! Kan du inte komma och prata om självmedkänsla den här gången, tänkte jag återkomma med nya datum efter sommaren.

Välkommen att höra av dig till mig så får du mer information!

2 reaktion på “Självmedkänsla – ska vi prata om det?”

  1. Om vi alla lever efter den enkla devisen – gör mot andra vad du vill att andra skall göra mot dig. Så enkelt allt blir. Då kan vi börja utvecklas som varelser i vår förståelse av Universum och oss själva istället för att slåss mot alla gamla och nya spöken.
    Reflektioner?
    Själv har jag haft nytta av hypnos för att få bort gamla spöken s.k. trauma. Enkelt, effektivt. Sedan kan man börja stödja andra.

    1. Det enkla är – som så ofta – det svåra. Jag tror att det är resan mot enkelheten som vi egentligen gör när vi utvecklas som människor. Och då menar jag inte att det är enkelt på vägen … Men att stödja varandra tror jag på!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *