Må dåligt, tänker jag. Kanske det vanligaste hos unga människor i vår tid och – när det är på allvar – det mest skamfyllda. För alla. I dag är det Världsdagen för psykisk hälsa och det har snurrart mycket kring vikten av att våga prata om psykisk ohälsa på sistone:
Föreningen Minds rapport nyligen om hur killarnas killideal får dem att hålla sina känslor inombords och förmodligen är anledningen till att självmord är mer än dubbelt så vanligt bland män. Radio Totalnormal som sänder program för att öka öppenheten om psykisk ohälsa. Sara Stridsbergs nya bok Beckomberga. Och så Charlie. Charlie Eriksson som förra hösten låg på psykakuten i Kalmar och hade tagit för många tabletter. Föräldrarna fick veta att ”läget är mycket allvarligt”. Ingen trodde att han skulle klara det.
Livet, alltså. Charlies 22-åriga liv. I söndags satt han i TV 4:s morgonsoffa och pratade om att prata. Om just att må dåligt.
Utan att någonsin ha varit inlagd har det fått mig att tänka på hur 
jag själv hade det i den åldern. Hur våra vägar ur att må dåligt har sina likheter och hur det möts just nu. Eller egentligen möttes för länge sedan. Via Beckomberga.
