Rädsla, tänker jag. Eller snarare skräck. Har du gripits av skräck någon gång? Eller känt panikångesten ta tag i dig? För de flesta som inte haft några yttre förklaringar till rädslan har det inneburit att de dragit sig undan. Känt sig odugliga och ensamma som inte kan kontrollera känslorna. Inte velat prata med andra om det. För det har inte funnits något utanför att bli rädd för.
En av mina äldsta och närmaste väninnor har en sån där benägenhet att gripas av panik, och hon vet att den pågår inne i henne – den här gången, precis som de andra gångerna. Ute bland människor i det lugna, fina Sverige kan attackerna komma smygande. Hon har lärt sig knep för att parera dem: Sitter längst ut på biografernas bänkrader. Åker aldrig hiss. Kan ringa mig för att ha någon att prata med. Och så har hon lovat sig själv att aldrig, aldrig undvika situationerna som kan väcka panikdraken, utan försöka stå ut med hur hjärtat bankar, hur rädslan hotar att totalt ta över – den mest fruktansvärda känsla vi kan ha, vi människor.
Och då åker vi miljoner år tillbaka i vår gemensamma tid.
Ta emot, tänker jag. Att ta emot godhet. För att någon vill dig väl, bara för att det är du, för att hen vet att du behöver det. Har du gjort det? Hur kändes det? Som en present som just du var värd, eller ville du protestera?
Ibland kan det vara som en mur där inne, eller en taggtrådsbarriär, även om den andra kanske bara ser dina uppvända handflator. Nej, nej, det kan jag inte ta emot, nej, inte ska väl jag …
I tisdags såg jag Acts of Goodness på Dramaten, ett gästspel på lunchen med en gymnasieklass från Västerås i publiken. Läs hur det fick mig att tänka på att många har svårt – inte bara för att ha förståelse för sig själva, utan också för att ta emot något som är bra för dem från andra.
Må dåligt, tänker jag. Kanske det vanligaste hos unga människor i vår tid och – när det är på allvar – det mest skamfyllda. För alla. I dag är det Världsdagen för psykisk hälsa och det har snurrart mycket kring vikten av att våga prata om psykisk ohälsa på sistone:
Föreningen Minds rapport nyligen om hur killarnas killideal får dem att hålla sina känslor inombords och förmodligen är anledningen till att självmord är mer än dubbelt så vanligt bland män. Radio Totalnormal som sänder program för att öka öppenheten om psykisk ohälsa. Sara Stridsbergs nya bok Beckomberga. Och så Charlie. Charlie Eriksson som förra hösten låg på psykakuten i Kalmar och hade tagit för många tabletter. Föräldrarna fick veta att ”läget är mycket allvarligt”. Ingen trodde att han skulle klara det.
Livet, alltså. Charlies 22-åriga liv. I söndags satt han i TV 4:s morgonsoffa och pratade om att prata. Om just att må dåligt.
Utan att någonsin ha varit inlagd har det fått mig att tänka på hur jag själv hade det i den åldern. Hur våra vägar ur att må dåligt har sina likheter och hur det möts just nu. Eller egentligen möttes för länge sedan. Via Beckomberga.
