Malala Yousafzai vet ni vem det är. Men hur mycket vet ni om varför hon är i Mariefred i dag? För att miljoner barn över hela världen har röstat fram henne som årets mottagare av The World’s Children’s Prize för barns rättigheter.
The World’s Children’s Prize är ett demokratiprojekt om barnkonventionen som skapades av svensken Magnus Bergmar år 2000. Första gången deltog 19 000 barn i den globala omröstningen om vem som skulle få barnens pris. Nu när utdelningen skett för 14:e gången – 29 oktober i år – har sammanlagt 36 miljoner barn i världen varit med om att utbildas i demokrati och barns rättigheter och att rösta på kandidaterna i sina skolor. Eskilstuna-Kuriren (min första arbetsplats) rapporterade från ceremonin i Mariefred. Läs om hur priset är världskänt utanför Sverige och anekdoten om ”the queen of Sweden”.
Att valet i år föll på Malala Yousafzai beror på hennes kamp för flickors rätt till skolgång. Årets två hederspristagarna är amerikanen John Wood, som för 15 år sedan insåg att han hellre ville arbeta för att ge barn i fattiga länder möjlighet att gå i skolan än jobba kvar som chef på Microsoft, och Indira Ranamagar, som i 20 år kämpat för barn som har sina föräldrar i fängelse i hemlandet Nepal.
World’s Children’s Prize löper som ett utbildningsprogram varje år mellan februari och oktober. Barnen själva leder allt – från presskonferensen i början av programmet och valet av barnparlament i skolorna till lektionsdiskussioner om barns rättigheter. Utbildningsprogrammet syftar till att göra alla barn i världen medvetna om sina rättigheter. På en särskild Global Vote Day röstar alla barn som varit med i utbildningsprogrammet på olika kandidater till priset. Resultatet avslöjas veckan före ceremonin i Sverige och barn över hela världen ordnar med sina egna presskonferenser.
World’s Children’s Prize-sekretariatet utser varje år också 15 barn till en särskild barnjury. De ska ha egna erfarenheter av kränkningar av barns rättigheter och förbereder både presskonferensen om pristagarna och själva prisceremonin i på Gripsholms Slott. Där är också drottning Silvia närvarande.
Jag känner inte så många här hemma som vet något om priset. Men jag har hört en indisk socialentreprenör sitta på en internationell konferens i Zürich och berätta om händelserna Mariefred: Bunker Roy. Han var 2010 en av världens 100 mest inflytelserika personer enligt TIME Magazine och har skapat the Barefoot College där analfabeter lär sig att bli solcellsingenjörer och höjer sin status i hembyn. Bunker Roy associerade till prisceremonin i Mariefred, där en av flickorna i barnjuryn hade imponerat på ”the queen of Sweden”. Drottning Silvia hade upprepade gånger frågat hur det kom sig att hon, som var från en fattig indisk by, hade så mycket självförtroende. ”Jamen”, svarade flickan som det gångna skolåret hade läst om barns rättigheter och varit med i barnparlamentet som klassen röstat fram, ”jag är ju premiärminister!”
2003 gjorde vi på SvD/Idagsidan en artikelserie om FN:s millenniemål. För att levandegöra dessa intervjuade vi olika representanter i barnjuryn som då hade kommit till Sverige för prisceremonin i Mariefred. Jag skrev bland annat om mål 1, ”halvera jordens fattigdom och hunger” och fick intervjua Mangha Ram, skuldslav från Pakistan.
Här nedan kan du läsa om hur han hade det 14 år gammal på sin första resa utanför hembyn. Och vad som sju år senare hade hänt tack vare hans eget mod, stödet från hans nya kunskaper om barns rättigheter och stödet från svenskar engagerade i BLLF, Bonded Labour Liberation Front, front mot slaveri.
Att arbeta på bomullsfälten tills solen gick ned – det hade Mangha Ram tvingats till sedan barnsben. Och fått kämpa sig till rätten att gå i skolan. Hans föräldrar var så kallade skuldslavar åt en storjordägare i Pakistan. När jag träffade honom 2003 fick jag hjälp av en tolk och det fanns tecken på att han kunde vara på väg ur sin hopplösa situation. Läs min första intervju med Mangha Ram, som på grund av sitt låga kast knappt höll på att få lämna Pakistan. Efter ett telegram om att drottning Silvia väntade på honom i Mariefred fick han flyga iväg för att vara med om utdelningen av The World’s Children’s Prize.
”Jag är gladare än någonsin förut”
När Mangha Ram kom hem från Sverige vägrade han att fortsätta arbeta på fälten hemma i Pakistan efter skolan. Min andra intervju med honom gjorde jag 2010 – direkt på engelska och via mobiltelefon. Då var föräldrarna nästan fria från jordägarens skuldslaveri. Och Mangha hade gått klart pre-medical school och ville börja läsa till läkare. Om han fick råd.
Fler SvD-artiklar av Agneta Lagercrantz
Jag är imponerad över det breda urvalet av ämnen som visas i artiklarna på hemsidan. Tack för att att du delar med dig av det samlade materialet!