Självmedkänsla, vallmo och Jantelagen

De undervisar i självmedkänsla över hela världen och får samma fråga var de än är: På vilket sätt är vi speciella jämfört med andra?Läs vad Michelle Becker och Steven Hickman svarar och hur de ser på svenskarna.

– Det är alltid en sak som sticker ut: att vi människor är så lika. Vart vi än kommer lyser det djupt mänskliga igenom, förklarar Michelle Becker.

– Till och med … Steven Hickman försöker komma på begreppet som han snappat upp under veckan i Östersund. Vad kallar ni det nu igen …

Jantelagen? föreslår jag.

– Oh yes. Det finns på en massa andra håll också. På engelska talar man om Tall Poppy Syndrome. Men alla försöker övertyga oss om att just i deras land, ’här, förstår ni, är det litet speciellt, här har vi något som heter …’ skrattar Steven.

Steven Hickman och Michelle Becker höll i mars den första intensivkursen i Sverige i Mindful Self-compassion, MSC. På Enafors Fjällgård i Jämtland träffades 29 deltagare, många med en bakgrund inom mindfulness. Processerna i de bägge metoderna kan påminna om varandra.

– Mycket som händer är sig likt när människor stannar upp och öppnar för det som väcks inombords, förklarar Åshild Haaheim, psykolog och mindfulnessinstruktör i Östersund och den som bjöd in Steven Hickman och Michelle Becker. Hon menar att medveten närvaro är ett första steg till att möta sin inre kritiker. Övningarna i självmedkänsla går sedan ut på att vara med sitt eget lidande och ”omfamna det med omsorg och medkänsla”.

– Det handlar om att träna sig i att  ha ett mjukt och vänligt sätt inåt, säger Åshild Haaheim. Men vi har ofta svårt för det, eftersom vi är så vana vid att slå på oss själva och låta den inre kritikern tala.

Steven Hickman, leg psykolog och professor, och Michelle Becker, leg familjeterapeut, bor i San Diego, Kalifornien. Båda är också mindfulnessinstruktörer och blev 2010 några av de allra första lärarna i Mindful Self-compassion, MSC. Tillsammans med pionjärerna inom självmedkänsla grundade de ett par år senare ett center för att ge fortbildning och workshops. Intresset har vuxit snabbt i hela världen. I Sverige kan man gå ett åttaveckorsprogram och i höst en femdagars intensiv-workshop på en kursgård utanför Linköping.

För Michelle personligen började det i samma ände som för de flesta kursdeltagare – att hon upptäckte en hård, inre kritisk röst så fort hon mediterade. Genom lager på lager av ”lidande”, som hon uttrycker det, alltså olika jobbiga känslor inombords, hörde hon sin inre kritiker.

– Men jag hade så svårt att ha medkänsla med mig själv. Jag satt fast.

 

Är människor sig lika i världen också när det gäller självkritik ?

– Ja, svarar Michelle, det genomsyrar verkligen hur folk har det.

– Fast en del är inte medvetna om sin inre kritiker, påminner Steven. I mindfulnessgrupper kan det bli tydligt för deltagarna först mot slutet av kursen. Och då undrar de vad de ska göra med den där elaka rösten de har inom sig.

– Det finns mycket sånt lidande i vår del av världen, noterar Michelle, som menar att det orsakas av brist på självmedkänsla. Skammen som ligger bakom självkritik får ta över.

– Men det talar vi inte om över huvud taget. Varför har ingen berättat mer för mig om skam? Det är som om vi skäms för skammen.

Är självkritik särskilt stark i vår tid, tror du?

– Jag tror självkritik har funnits väldigt länge. Vi har tagit efter våra föräldrar, som i sin tur lärde sig från sina, tror Michelle.

– I dag är vi mer medvetna om att självanklagelser inte är bra, påpekar Steven. Förr i tiden led de flesta i tysthet. Vi måste inte gömma oss längre, även om många av oss fortfarande tror att vi är ensamma om att känna oss dåliga och bär det som en skamfylld hemlighet.

Men gömmer vi inte undan det som vi skäms för också i dag? På sociala medier verkar alla vara så lyckliga …

– Alla vet att ingen postar sånt som de brottas med, menar Michelle. Sociala medier blir därför en arena som gör det lättare att inbilla sig att alla andra lever perfekta liv och att det bara är jag själv som kämpar. Jag tror ändå att den jämförelsen mest sker på ytan.

– Kanske ser vi också bakslaget från the self-esteem movement, påpekar Steven. Den har fått många i USA att tro att självkänsla handlar om att vara över medel, bättre än andra. Det stämmer inte med hur de har det inuti. Och så börjar de förebrå sig själva.

– De flesta längtar ju efter att känna att de har ett värde även när de misslyckas, säger Michelle. Men de har inte lärt sig att gilla sig själva under tiden de begår fel och gör missar, det är därför det blir så svårt. Självmedkänsla handlar precis om det här – att älska sig själv genom något som är jobbigt.

 

Michelle sammanfattar: Självmedkänsla syftar inte till att slippa undan livets svårigheter, utan behövs just för att livet då och då är tufft. Metoden innehåller tre komponenter:

Uppmärksamhet/acceptans för jobbiga känslor, att se det allmänmänskliga i att ha fel och brister samt vänlighet inåt. Kan man träna upp det här förhållningssättet bygger man upp en ny trygghet – man är alltid i relation med sitt medkännande själv och därför aldrig ensam. Man upplever inte alls på samma sätt att man är den enda i världen som har det jobbigt.

– Självmedkänsla är inte till för att kontrollera eller undvika det svåra, utan för att stötta oss själva tills det är över, säger Steven Hickman. Att acceptera att ’det är jobbigt just nu’ hjälper oss genom motgången. Tar oss vidare. Och sen kan vi korrigera våra tankar.

Vad är skillnaderna och likheterna med vad man lär sig i mindfulness?

– Mindfulness är jättebra för att träna sin närvaro i nuet, men när man blir medveten om sin inre kritiker får man ingen metod för att träna medkänslan med sig själv, menar Steven Hickman.

Förstår kursdeltagarna vad självmedkänsla är när ni undervisar?

– Ja, fast man får ofta börja med att be dem föreställa sig hur det känns att stötta någon de bryr sig om. Sedan ber man dem tänka sig in i hur det känns att ta emot en annan persons omsorg – och till sist hur de skulle kunna stötta själva.

Enligt Steven Hickman består kursen Mindful Self-Compassion till 95 procent av erfarenhetsövningar, där deltagarna får träna sig i att ha sin uppmärksamhet i upplevelsen och att utöva sin självmedkänsla. Han menar att det är viktigt att inte stanna enbart i en intellektuell förståelse.

– I våra mindfulnessgrupper händer nu något annat om deltagarna gått en kurs också i självmedkänsla, berättar Steven Hickman. De skrattar mer, gråter mer och blir mer pratsamma.

– Det är inte ovanligt att terapiklienter blir bättre fortare, noterar Michelle. Om de får tillgång till sin självmedkänsla händer saker ganska snabbt, och litet mer omedelbart. Samma process kan ta längre tid i vanlig terapi.

Steven Hickman och Michelle Becker upplever just nu en explosion i intresset för självmedkänsla världen över. De tror att det bara är början.

– Självmedkänsla som förhållningssätt rör vid något, en sträng. Och är precis vad människor behöver. Det är som smörjmedel.

© Agneta Lagercrantz

FAKTA

Vi har fått för oss att Jantelagen finns enbart i Skandinavien. Men ”du ska inte tro att du är något” är ett universellt drag hos oss människor, bara olika vanligt förekommande i olika kulturer.

Tall Poppy Syndrome heter det i engelskspråkiga länder. Liknelsen handlar om att ”the tall poppy gets cut down”, att de blommor (vallmo) som vuxit sig höga i rabatten ska hållas nere. Numera mest använt i Australien och Nya Zeeland.

Men också Irländare tittar snett på varandra och anser att missunnsamhet är deras karaktärsdrag. För skottar har uttrycket ”Jag kände din pappa” samma betydelse. I Nederländerna finns en så kallad maaiveldcultuur, jordkultur, eller borde det vara stubbåker eftersom ordet maai betyder skärning och veld betyder fält? Eller är det samma sak som att jämna med fotknölarna? I alla uttryck handlar det om att hålla varandra på mattan.

Fast egentligen kommer uttrycket från de gamla grekerna. Herodotus berättar om tyrannen Periander av Korinth som på 500-talet fvt skickade en budbärare till tyrannen Thrasybulus för att få råd om hur han skulle styra staden. Men Thrasybulus säger ingenting. Tar bara budbäraren med sig genom ett sädesfält samtidigt som han plockar av alla ax som sticker upp där han går. När budbäraren berättar vad han sett, förstår Periander att han ska halshugga de mest inflytelserika och framstående medborgarna i Korinth. Det blir början till tyranniet.

Den etruskiske kungen Tarquin den Stolte gav något hundratal år senare på liknande sätt råd till sin son Sextus om hur han skulle styra Gabii, en stad utanför Rom som han hade lagt under sig. Istället för att besvara den utsände budbärarens fråga, slår Tarquin en pinne över vallmorabatten i sin trädgård och skär på så sätt av de högsta blommorna. Budbäraren berättar vad han sett för Sextus, som förstår att han ska göra sig av med de mest framstående i Gabii. (Källa: Wikipedia)

”Du ska inte tro att du är nåt, så bäst att du piskar på dig själv …” Steven Hickman och Michelle Becker säger så här om föreställningen att vi behöver vår inre kritiker för att motivera oss:

– Många tror att de som uppnår fantastiska resultat skulle vara perfektionister och piska på sig själva till att lyckas. Men det som utmärker peak performance-människor, enligt neurovetare (bland andra Liz Stanley som tränar marinkårssoldater, min anm.), är fokus, självmedkänsla och medkänsla med andra.

1) Deras tankar hoppar inte lika mycket som hos de flesta andra.

2) De är inte kontrollfreaks utan står ut med att möta oförutsedda svårigheter.

3) De har lika höga ambitioner som andra, men kommer över misslyckanden snabbare.

4) De använder sin inre coach, sin medkännande röst, för att uppmuntra sig att komma vidare om de misslyckas. Den strategin hjälper dem att lära sig något och bli bättre nästa gång.

5) De allra flesta unga i kategorin högpresterande atleter betraktas som medkännande personer.

– Det handlar alltså inte alls om att motivera sig själv med kritik, säger Steven Hackman. Att klå upp sig själv för att prestera bättre hjälper inte. Forskningen visar att människor kommer längre med självmedkänsla. De vågar ta risker, för de har råd att misslyckas. De försöker, de gör fel, lär sig av misstaget – och försöker igen.