Vänlighet, tänker jag. Så mycket vanlig mänsklig vänlighet vi skulle kunna sprida omkring oss om vi blev litet mer vän med vänligheten. Åtminstone den till oss själva.
I veckan har vänligheten kommit till mig flera gånger – som tema för DN-reportern Peter Letmark när han inledde artikelserien om självkänsla på Insidan i tisdags. Som tips till företag som vill få bättre resultat, om man ska följa Stefan Einhorns råd i SvD. Som min hemuppgift i kursen Mindful Self-Compassion.
Det är inte så svårt att föreställa sig hur det blir därute i verkligheten, man hejar på busschauffören, håller upp en dörr och ger tre sekunder extra av sin dyrbara tid, kanske till och med ler på riktigt. Hjälper någon. Och vips har vi flyttat över en rejäl packe vänlighet till den andra.
Sen var det man själv, då. ”Här inne”, så att säga. Hur riktar man vänlighet till sig själv? ”Jag som känner mig så ful”, erkänner min väninna att hon råkat haspla ur sig när hon öppnade för några bekanta som hade ringt på dörren, oanmälda. ”Jag som aldrig får känna mig nöjd”, inser en annan. Och ska man vara medvetet vänlig inåt, finns många som inte ens kan få fatt i vad det innebär. På vår tredje kursträff i self-compassion skulle vi öva. Särskilt på den meditation som kallas kärleksfull vänlighet där man ska säga fraser som ”Må jag vara trygg. Må jag ha hälsan. Må jag känna frid. Må jag leva i balans.” Eller om man vill uttrycka dem lite annorlunda.
Fast innan vi kom till att rikta de här förhoppningarna till oss själva skulle vi tänka på någon annan varelse som vi ville önska allt väl i tillvaron. För mig blev det Selma, golden retreivern jag hade hand om i julas.
Det var inte så svårt att önska henne trygghet, hälsa och frid och att minnas hur jag ville kura ihop mig bredvid henne framför braskaminen på landet medan hon mest vände upp magen för att bli kliad. Slutade man kom tassen där och pockade på mer.
Det är som djurfilmerna som valsar runt på Facebook: en valp och en baby som kryper ihop tillsammans i en babysitter. Katter som spinner för att andra katter klappar dem. En man som kliar en tvättbjörnsunge på magen och den njuuuuter. Det finns en sådan frid i dessa klipp. Djuren vågar lämna ut sig totalt, blotta strupen, och vila i den trygghet som bara finns när inget hotar på mils avstånd. Vi delar filmerna för att vi unnar djuren all den gosiga gemenskap som utstrålas. Och vi trycker på dela-knappen för att vi vill dela ett leende med andra i våra sociala nätverk.
Om vi nu har svårt med att rikta vänlighet mot oss själva kan det vara bra att veta att det är ett av de fem personlighetsdrag som anses vara universella för alla människor på jorden, och något som kan stärka självkänslan. Det var därför Peter Letmark i DN tog fasta på att försöka satsa på att vara vänlig. Vi har alltså förmågan inom oss, och forskningen vet att det spelar roll hur mycket vi använder oss av den också inåt. Ju mer vänlighet vi ger oss själva, desto mer kommer vi att känna av effekten. Och vice versa. De förstärker varandra, helt enkelt. Tränar vi, blir så småningom personlighetsdraget vänlighet allt starkare.
Jag har kommit på att jag har lättare att medvetet rikta vänlighet till mig själv när jag är ute på stan bland många andra människor. Må jag vara lycklig. Må jag ha hälsan … Då känns det inte så avigt eller ego-centrerat, utan mer – varför skulle inte jag, lika väl som alla andra människor, kunna må bra och känna frid? Det är som om jag visst får lov att koppla upp mig på vänlighetens wi-fi här i världen. Ibland har man bra mottagning, ibland sämre, men det finns i alla fall ett nätverk. Och det är till för alla.
Även för dig och mig.
PS. Om du är vänlig mot andra, passa på att uppmuntra dem att vara vänliga mot sig själva emellanåt också. Det kan göra att vi alla börjar umgås mer med vänligheten, och att den börjar ta allt mer plats i oss. Det blir visserligen litet som att sitta bakpå när andra kör, men – eller snarare och – det är helt okej.