Rädsla, tänker jag. Eller snarare skräck. Har du gripits av skräck någon gång? Eller känt panikångesten ta tag i dig? För de flesta som inte haft några yttre förklaringar till rädslan har det inneburit att de dragit sig undan. Känt sig odugliga och ensamma som inte kan kontrollera känslorna. Inte velat prata med andra om det. För det har inte funnits något utanför att bli rädd för.
En av mina äldsta och närmaste väninnor har en sån där benägenhet att gripas av panik, och hon vet att den pågår inne i henne – den här gången, precis som de andra gångerna. Ute bland människor i det lugna, fina Sverige kan attackerna komma smygande. Hon har lärt sig knep för att parera dem: Sitter längst ut på biografernas bänkrader. Åker aldrig hiss. Kan ringa mig för att ha någon att prata med. Och så har hon lovat sig själv att aldrig, aldrig undvika situationerna som kan väcka panikdraken, utan försöka stå ut med hur hjärtat bankar, hur rädslan hotar att totalt ta över – den mest fruktansvärda känsla vi kan ha, vi människor.
Och då åker vi miljoner år tillbaka i vår gemensamma tid.
Kristin Neff upptäckte självmedkänsla i en svår tid i livet och skapade sedan ett helt nytt forskningsområde kring begreppet. Sedan 2003 används hennes skattningsskala för att mäta hur vänlig man är mot sig själv och hur det påverkar människors välmående.
Att stötta sig själv på samma sätt som man skulle göra med en god vän som är med om svårigheter. Så definierar den amerikanske psykologen Christopher Germer vad självmedkänsla innebär.
Jag träffade honom på en konferens i USA i våras och delar av vårt samtal finns på Insidan/Dagens Nyheter. Här nedan kan du läsa hela intervjun och se min video där han svarar på frågan: Vad är självmedkänsla? Jag har också skrivit ut längre intervjuer med Kristin Neff, professor och pionjär bakom självmedkänsla som forskningsområde, och meditationsläraren Tara Brach. Alla tre har snabbt blivit min hemsidas mest lästa och delade inlägg.
